Med ett ryck satte jag mig käpprakt upp i sängen. Ett ljud hade väckt mig från en drömlös sömn. Ljudet kom och försvann igen.

”Middag, Jennie!” Det var Malin som ropade, och tydligen hon som hade knackat.

”Jag kommer”, mumlade jag lågt, satte mig med benen mot golvet och sträckte på mig. Jag ville inte gå ner, ville inte sitta där och stirra på maten som jag allt oftare gjorde.

Jag ställde mig upp och sträckte på mig. Jag kastade en snabb blick mot fönstret, det stod öppet. Dagarna till sommarlovet verkade aldrig ta slut, som om allting spelades om och om igen...

”Kommer du?” Malin ropade igen.

Jag suckade och gick mot dörren för att öppnad den. Jag gillade inte att vara som en fånge i sitt eget hem. Eller ja, deras hem. Med slöa steg gick jag ner för trappen, till matbordet och satte mig tyst. Jag såg på maten; potatismos och köttbullar. Åtminstone något ätbart.

”Ska jag lägga upp åt dig?” frågade min låtsaspappa, Markus.

Jag suckade. ”Jag är ingen bebis. Hallå, syns inte det?” Mitt humör blev genast sämre. Jag tog sleven för moset, la en kluns på min tallrik och sträckte mig efter sleven till köttbullarna.

”Du Jennie?”

”Mm?” hummade jag och och la några köttbullar på tallriken.

”Du vet väl musikgruppen på skolan?”

Jag stelnade till och såg på Malin. Säg inte hon tänkte säga det jag tänkte på...

”Jag har hört dig spela mycket musik där uppe och anmälde dig till den gruppen.” Hon såg så stolt ut. Idiot, tänkte jag.

”Hade du aldrig tänkt på att fråga mig först?” Jag såg på henne, kände irritationen stiga för varje sekund. ”Det handlar liksom om mig, och du tänkte aldrig på att fråga just mig?”

”Men Jennie...”

”Sluta. Säg bara varför ni anmälde mig. Jag har ett bra liv, varför bryr ni er helt plötsligt?” Jag ville inte vara så taskig, men det var sant. Varför brydde dom sig helt plötsligt så mycket?

”Gumman...”

”Sluta kalla mig det! Jag är inte er riktiga dotter, okej?” Jag ställde mig så hastigt upp att stolen föll till golvet. ”Berätta bara varför ni gjorde det!”

Markus såg först på mig sedan på Malin; han verkade inte förstå någonting.

Malins blick gned ner på bordet; det syntes att hon var besviken. Hon suckade och mötte min argsinta blick. ”Jag tog med dig i gruppen för jag har hört dig spela musik och vet att du gillar det.” Hon gjorde en paus. Hennes röst var... lugn. Jag hade aldrig upplevt att hon verkligen ville hjälpa mig. Hon öppnade munnen för att säga något, men stängde den lika snabbt igen.

”Vill du verkligen hjälpa mig?” frågade jag lågt.

”Ja”, svarade Malin kort. ”Du är alltid uppe på ditt rum och lyssnar på din musik. Du låser alltid rummet. Hur ska vi kunna hjälpa dig när du inte låter oss förstå vad problemet var?”

Markus hostade jobbigt och ställde sig upp. ”Jag går till vardagsrummet så länge.” Han gick iväg.

Jag ville inte erkänna det - hade aldrig tänkt att göra det - men Malin var trevlig på något sätt. Hon var inte alls så som jag tänkt mig. Fastän vi pratat förut...

”Kommer du ge det en chans?” Malin såg på mig med en hoppfylld blick.

”Alltså... Jag vet faktiskt inte”, svarade jag – fortfarande chockad över vad som hänt.

”Om du inte vill kan jag dra in det. Jag ska inte tvinga dig till saker du inte vill göra. Det är ju trots allt ditt liv”, sa hon efter en stund. Gnistan i ögat försvann snabbt.

Jag svalde. ”Jag måste gå på toa.” Med snabba steg sprang jag in till badrummet och hukade mig över toan. Jag hade knappt ätit något idag, men ändå verkade det aldrig ta slut. Jag hatade att kräkas, det var äckligt...

Medan jag stod där, försökte få bort allt, kände jag en hand på min axel som rörde sig fram och tillbaka. Jag behövde inte vända på huvudet – och riskera att missa toan – för att förstå att det var Malin. Hon hade kommit efter mig, säkerligen orolig över hur jag mådde.

Plötsligt kände jag mig taskig. Borde jag gå med i gruppen för deras skull? Jag hatade att vara mig..