Telefonsamtal - Kapitel 9
Dagarna gick och jag började känna mig allt mer säker med mig själv. Mitt liv hade äntligen fått sin ändring. Emma var inte lika på mig nu, hon var nog snarare avundsjuk.
Det var kvällen innan talangjakten. Vi hade tränat väldigt mycket för den här stunden och vi kände oss alla lika säkra.
”Okej, ni kan gå hem nu och vila rösterna till imorgon.” Marie log stolt. ”Jag känner mig på mig att ni inte gör mig besvikna när det väl gäller!”
Vi log mot varandra. Förut hade jag aldrig sett dom och nu var allihopa som mina bästa vänner. Jag kände på mig att den här vänskapen skulle hålla länge, i både vått och torrt...
”Vi syns imorgon här vid halv elva så åker vi allihopa till stan när alla samlats. Tävlingen börjar tolv, men det är bra att vara där en stund innan så ni hittar allt. Blir det okej?” avslutade Marie meningen och såg på oss, en efter en.
Vi alla nickade och gick ut ur musikrummet. ”Vi syns imorgon!” Vi sa hej då till varandra och gick sedan åt olika håll...
”Jag är hemma!” ropade jag så fort jag kom innanför dörren.
”Hur var det idag?” frågade Malin från köket.
Jag kom in till köket och gav henne en kram. ”Bara bra! Jag tror vi har en chans att bli några av de bästa imorgon!” Jag kände hur mitt ansikte började göra ont; jag hade haft ett leende hela dagen.
”Du vet inte hur roligt det där är att höra!” Marie log brett tillbaka.
Jag förvånades över hur snabbt vår relation med varandra hade växt och blivit starkare. Mitt humör var allt mer glatt och positivt, jag hade fått vänner, bättre självförtroende och det viktigaste av allt; jag hade blivit kompis med både Malin och Markus, mina låtsasföräldrar...
”Jennie, hallå?”
”Eh, va?” Jag skakade på huvudet.
”Sover du?” skrattade Malin. ”Eller har du fastnat i din egna lilla värld?” Hon rörde om i grytan.
Jag log lite. ”Vad blir det för mat?”
”Spagetti och köttfärssås. Det blir väl bra?”
”Jadå”, svarade jag och nickade. ”Jag går upp en stund!”
”Jag ropar när det blir mat! Somna inte!” ropade Malin medan jag sprang upp för trappen.
”Nej då!” ropade jag och stängde dörren efter mig. Direkt när jag kom in i rummet sattes musiken på och jag slängde mig i sängen. Nu var det inte ShineDown som spelades, utan One Direction. Ett stort leende kröp upp på mina läppar och jag kände hur ansiktet gjorde ont. De fem killarna hade förändrat mitt liv, tack vare deras sång...
”Don't need make-up, to cover up”, nynnade jag. Tävlingen var imorgon. Jag och fyra andra skulle sjunga en låt tillsammans. Vi hade en chans att vinna, men lika stor chans att förlora. Dessutom hade jag aldrig varit på en scen. Okej, visst, möjligtvis med musikgruppen. Men aldrig för fler än dom. Det skrämde mig en liten bit... Hur skulle det egentligen gå? Vilken plats skulle vi komma på? Hur många var med? Vem skulle vi få träffa om vi vann...?
Jag ryckte till. Min ficka vibrerade och jag tog fram mobilen.
”Jennie här!”
”Vas happenin'?” Alexis skrattade.
”Inte alls mycket”, sa jag och skrattade. ”Snart mat. Du själv?”
”Nervös inför imorgon. Är inte du det?”
”Nej, inte alls!” ljög jag.
”Lycko dig! Jag håller på att dö av nervositet!”
Jag skrattade igen. ”Så farligt är det väl inte. Jag menar... vi kommer inte stå själv där uppe. Vi är ju fem stycken”, sa jag lugnt.
”Sant... Men jag är fortfarande nervös!”
”Tänk på priset. Träffa en kändis och träffa han eller henne. Kommer inte det bli grymt?”
Alexis verkade bli lugnare. ”Okej, du har rätt. Igen.” Hon skrattade. ”Vi syns imorgon. Hej då!”
Dagarna gick och jag började känna mig allt mer säker med mig själv. Mitt liv hade äntligen fått sin ändring. Emma var inte lika på mig nu, hon var nog snarare avundsjuk.
Det var kvällen innan talangjakten. Vi hade tränat väldigt mycket för den här stunden och vi kände oss alla lika säkra.
”Okej, ni kan gå hem nu och vila rösterna till imorgon.” Marie log stolt. ”Jag känner mig på mig att ni inte gör mig besvikna när det väl gäller!”
Vi log mot varandra. Förut hade jag aldrig sett dom och nu var allihopa som mina bästa vänner. Jag kände på mig att den här vänskapen skulle hålla länge, i både vått och torrt...
”Vi syns imorgon här vid halv elva så åker vi allihopa till stan när alla samlats. Tävlingen börjar tolv, men det är bra att vara där en stund innan så ni hittar allt. Blir det okej?” avslutade Marie meningen och såg på oss, en efter en.
Vi alla nickade och gick ut ur musikrummet. ”Vi syns imorgon!” Vi sa hej då till varandra och gick sedan åt olika håll...
----
”Jag är hemma!” ropade jag så fort jag kom innanför dörren.
”Hur var det idag?” frågade Malin från köket.
Jag kom in till köket och gav henne en kram. ”Bara bra! Jag tror vi har en chans att bli några av de bästa imorgon!” Jag kände hur mitt ansikte började göra ont; jag hade haft ett leende hela dagen.
”Du vet inte hur roligt det där är att höra!” Marie log brett tillbaka.
Jag förvånades över hur snabbt vår relation med varandra hade växt och blivit starkare. Mitt humör var allt mer glatt och positivt, jag hade fått vänner, bättre självförtroende och det viktigaste av allt; jag hade blivit kompis med både Malin och Markus, mina låtsasföräldrar...
”Jennie, hallå?”
”Eh, va?” Jag skakade på huvudet.
”Sover du?” skrattade Malin. ”Eller har du fastnat i din egna lilla värld?” Hon rörde om i grytan.
Jag log lite. ”Vad blir det för mat?”
”Spagetti och köttfärssås. Det blir väl bra?”
”Jadå”, svarade jag och nickade. ”Jag går upp en stund!”
”Jag ropar när det blir mat! Somna inte!” ropade Malin medan jag sprang upp för trappen.
”Nej då!” ropade jag och stängde dörren efter mig. Direkt när jag kom in i rummet sattes musiken på och jag slängde mig i sängen. Nu var det inte ShineDown som spelades, utan One Direction. Ett stort leende kröp upp på mina läppar och jag kände hur ansiktet gjorde ont. De fem killarna hade förändrat mitt liv, tack vare deras sång...
”Don't need make-up, to cover up”, nynnade jag. Tävlingen var imorgon. Jag och fyra andra skulle sjunga en låt tillsammans. Vi hade en chans att vinna, men lika stor chans att förlora. Dessutom hade jag aldrig varit på en scen. Okej, visst, möjligtvis med musikgruppen. Men aldrig för fler än dom. Det skrämde mig en liten bit... Hur skulle det egentligen gå? Vilken plats skulle vi komma på? Hur många var med? Vem skulle vi få träffa om vi vann...?
Jag ryckte till. Min ficka vibrerade och jag tog fram mobilen.
”Jennie här!”
”Vas happenin'?” Alexis skrattade.
”Inte alls mycket”, sa jag och skrattade. ”Snart mat. Du själv?”
”Nervös inför imorgon. Är inte du det?”
”Nej, inte alls!” ljög jag.
”Lycko dig! Jag håller på att dö av nervositet!”
Jag skrattade igen. ”Så farligt är det väl inte. Jag menar... vi kommer inte stå själv där uppe. Vi är ju fem stycken”, sa jag lugnt.
”Sant... Men jag är fortfarande nervös!”
”Tänk på priset. Träffa en kändis och träffa han eller henne. Kommer inte det bli grymt?”
Alexis verkade bli lugnare. ”Okej, du har rätt. Igen.” Hon skrattade. ”Vi syns imorgon. Hej då!”
Kapitel 9 äntligen ute efter en lång tids väntan. Stort förlåt för att det dröjer! Men jag har mycket träningar och jag vill också vara med mina vänner...
Men tänk så här; den som väntar länge får något gott! Right? :3
Kapitlet är i alla fall ute, och jag chansar att nästa kommer (kanske) på onsdag. Låter det bra...? :)
Kommentarer från er söta läsare.
» Liza
så jäkla grymt bra skrivet!!!!
du är as duktig!!
längtar till nästa kapitel!! :D
Trackback