Smash and Crash - Kapitel 4
En svart liten fläck syntes på taket. Mina ögon fokuserade utan anledning på den. Tankarna flög omkring i skallen tills allting bara blev en stor knut. Skulle jag gå med i gruppen? Vilka är egentligen med? Skulle man behöva sjunga? Jag kan inte ens sjunga!
Illamåendet hade gått över och Malin hade låtit mig vara själv på mitt rum för att ta mitt beslut. Jag hade ingen aning om hur jag skulle göra...
Jag satte mig på kanten av sängen och såg mot ut mot fönstret. Det har börjar blivit kväll; mörkret föll som en slöja över himlen. Små, ljusa stjärnor kom en efter en upp på himlen. Fönstret stod fortfarande öppet och en liten vind smet sig in och lekte med mitt hår innan den försvann.
Jag gillade inte att ta beslut och hade aldrig gjort det förut heller. Hela mitt liv vändes åt...
Vänta!
Var det den här vändningen jag väntat på? Skulle någonting fantastiskt hända snart? Vad skulle det kunna vara?
Mitt beslut var taget. Om mitt liv höll på att vändas, och någonting bra skulle hända, tänkte jag inte missa det. Aldrig i livet...
Morgonen efter låg jag inte kvar i sängen som jag alltid gjorde, utan skyndade mig upp för att göra mig klar till skolan. Jag ville bara att dagen skulle gå, se om någonting annorlunda hände. Jag hade funderat hela tiden på var förändringen kunde vara. Vad som skulle hända... Det var allt jag tänkte på just nu.
Jag drog på mig ett vitt linne och ljusblåa jeansbyxor, kammade håret lite snabbt, satte på mascara och sprang ner för trappen. Frukosten hoppar jag över idag, tänkte jag och tog på mig mina ytterkläder.
”Hej då!” ropade jag och sprang ut. Vanligtvis brukade jag ta bussen till skolan – och sedan gå hem – men idag gick jag. Nej vänta, sprang jag till skolan? Mina ben hann knappt med i alla fall.
Ibland var min hjärna som såhär; den kunde inte släppa saker utan att få det gjort. Idag var det en sån dag. Oturligt nog skulle jag prata eller tänka på det hela dagen; alltså inte kunna koncentrera mig alls. Jag gillade inte alls att vara sån. Det var liksom inte jag på något sett alls.
En smäll gjorde så jag föll till marken. En stor outhärdlig smärta spred sig i mitt huvud; det var som att ha krockat med en sten eller klippa. Jag blinkade några gånger och såg upp. Jag var åtminstone på skolan och flera elever var ute och pratade, så jag var i alla fall inte försenad.
”Vad gör du din idiot?” Jag kände igen rösten. Av alla elever på hela skolan, även lärare, lyckades jag springa in i Emma. Hon gned sig på huvudet hon med men öppnade nu ögonen och såg på mig med en iskall blick.
Det här bådar inte gott, tänkte jag panikslaget.
”Nu har jag en djävulsk huvudvärk”, sa hon med blicken i min. ”Allting är ditt fel Jennie, som alltid. Kan du inte försöka vara lite normal?”
Det sista ordet smärtade mer är huvudet. Den som borde bli mer normal med henne, men jag visste ändå att hon hade rätt. Jag var inte som hon, utstickande och glad. Jag var ledsen hela tiden, jag var tråkig.
”Okej, jag går”, sa hon irriterat och ställde sig upp. Hon hade fått ett stort blåmärke där hon nyss haft handen. ”Försök att hålla dig borta från mig idag. Jag har inte lust att krocka ihop igen.” Med dom orden gick hon iväg till skolgården där henne gäng satt på en bänk. Jag såg att flera pekade mot mig och att flera skrattade.
En sten föll i magen, jag började må illa igen. Mitt glada humör som funnits där för bara några minuter sedan var som bortblåsta. Jag kände inget glatt inuti mig nu. Ingenting. Emma kunde göra så man mådde illa med att bara se på en.
Plötsligt ville jag inte gå med i musikgruppen längre. Var det verkligen en så bra idé? Borde jag verkligen göra det? Vilka var med i gruppen?
Jag ställde mig upp på stela ben och borstade bort det lilla skräp som kommit på byxorna. Huvudet värkte mindre, men jag kände det fortfarande. Borde jag gå med i musikgruppen? Verkligen?
En svart liten fläck syntes på taket. Mina ögon fokuserade utan anledning på den. Tankarna flög omkring i skallen tills allting bara blev en stor knut. Skulle jag gå med i gruppen? Vilka är egentligen med? Skulle man behöva sjunga? Jag kan inte ens sjunga!
Illamåendet hade gått över och Malin hade låtit mig vara själv på mitt rum för att ta mitt beslut. Jag hade ingen aning om hur jag skulle göra...
Jag satte mig på kanten av sängen och såg mot ut mot fönstret. Det har börjar blivit kväll; mörkret föll som en slöja över himlen. Små, ljusa stjärnor kom en efter en upp på himlen. Fönstret stod fortfarande öppet och en liten vind smet sig in och lekte med mitt hår innan den försvann.
Jag gillade inte att ta beslut och hade aldrig gjort det förut heller. Hela mitt liv vändes åt...
Vänta!
Var det den här vändningen jag väntat på? Skulle någonting fantastiskt hända snart? Vad skulle det kunna vara?
Mitt beslut var taget. Om mitt liv höll på att vändas, och någonting bra skulle hända, tänkte jag inte missa det. Aldrig i livet...
----
Morgonen efter låg jag inte kvar i sängen som jag alltid gjorde, utan skyndade mig upp för att göra mig klar till skolan. Jag ville bara att dagen skulle gå, se om någonting annorlunda hände. Jag hade funderat hela tiden på var förändringen kunde vara. Vad som skulle hända... Det var allt jag tänkte på just nu.
Jag drog på mig ett vitt linne och ljusblåa jeansbyxor, kammade håret lite snabbt, satte på mascara och sprang ner för trappen. Frukosten hoppar jag över idag, tänkte jag och tog på mig mina ytterkläder.
”Hej då!” ropade jag och sprang ut. Vanligtvis brukade jag ta bussen till skolan – och sedan gå hem – men idag gick jag. Nej vänta, sprang jag till skolan? Mina ben hann knappt med i alla fall.
Ibland var min hjärna som såhär; den kunde inte släppa saker utan att få det gjort. Idag var det en sån dag. Oturligt nog skulle jag prata eller tänka på det hela dagen; alltså inte kunna koncentrera mig alls. Jag gillade inte alls att vara sån. Det var liksom inte jag på något sett alls.
En smäll gjorde så jag föll till marken. En stor outhärdlig smärta spred sig i mitt huvud; det var som att ha krockat med en sten eller klippa. Jag blinkade några gånger och såg upp. Jag var åtminstone på skolan och flera elever var ute och pratade, så jag var i alla fall inte försenad.
”Vad gör du din idiot?” Jag kände igen rösten. Av alla elever på hela skolan, även lärare, lyckades jag springa in i Emma. Hon gned sig på huvudet hon med men öppnade nu ögonen och såg på mig med en iskall blick.
Det här bådar inte gott, tänkte jag panikslaget.
”Nu har jag en djävulsk huvudvärk”, sa hon med blicken i min. ”Allting är ditt fel Jennie, som alltid. Kan du inte försöka vara lite normal?”
Det sista ordet smärtade mer är huvudet. Den som borde bli mer normal med henne, men jag visste ändå att hon hade rätt. Jag var inte som hon, utstickande och glad. Jag var ledsen hela tiden, jag var tråkig.
”Okej, jag går”, sa hon irriterat och ställde sig upp. Hon hade fått ett stort blåmärke där hon nyss haft handen. ”Försök att hålla dig borta från mig idag. Jag har inte lust att krocka ihop igen.” Med dom orden gick hon iväg till skolgården där henne gäng satt på en bänk. Jag såg att flera pekade mot mig och att flera skrattade.
En sten föll i magen, jag började må illa igen. Mitt glada humör som funnits där för bara några minuter sedan var som bortblåsta. Jag kände inget glatt inuti mig nu. Ingenting. Emma kunde göra så man mådde illa med att bara se på en.
Plötsligt ville jag inte gå med i musikgruppen längre. Var det verkligen en så bra idé? Borde jag verkligen göra det? Vilka var med i gruppen?
Jag ställde mig upp på stela ben och borstade bort det lilla skräp som kommit på byxorna. Huvudet värkte mindre, men jag kände det fortfarande. Borde jag gå med i musikgruppen? Verkligen?
Kapitel fyra ute nu då. Lite flummit inlägg kanske, men ja. Jennie tvivlar mycket på sig själv. Vill hon verkligen ut ur sin trygghet och in till en "främmande" värld? Hon är helt klart förvirrad. Många tankar cirkulerar runt i hennes värkade huvud...
Kommentarer från er söta läsare.
» Winnie
Meeer!
SÅ bra!
» Le me ~
Hon borde få världes utbrott på alla som är elaka mot henne.. Hehe xd
Trackback