Hela skoldagen fortsatte i samma mönster som alltid; eleverna försökte förolämpa mig, lärarna ignorerade mig, jag mådde mer och mer illa enda till skoldagen var slut.

På vägen hem mötte jag allt fler grupper av elever från min skola, eller till och med någon annan. Alla försökte prata med mig, säga elaka saker, men jag ignorerade dom. Jag ville inte vara med, dom skulle inte vinna. Inte i mitt liv.

Solen sken och inte ett moln syntes till på himlen. Det var en vanlig tisdag i juni. Juni... Det betydde att skolan snart slutade för terminen och jag skulle slippa umgås med... idioterna. Ett litet leende spred sig på mina läppar. Alla lov var min livräddare, det gav mig alltid nytt hopp om att mitt liv skulle förändras. Än hade inget hänt, men någon gång skulle det bli så. Jag kände det.

Medan jag gick och funderade i min egna lilla värld upptäckte jag aldrig att en grupp elever följde efter mig. När jag till slut hörde alla fotstegen såg jag mig om. Det var Emmas grupp. Efter henne kom alla hennes knähundar, både killar och tjejer. Det var dom få personerna som Emma godkänt och tyckt dom var värdig nog att vara i henne lilla ”familj”.

”Är du på väg hem?”, frågade Emma på ett retsamt sätt.

Jag var tyst. Jag hade lärt mig att det inte var någon idé med att säga något emot. Egentligen hade jag velat säga något i stil med; Jag hade tänkt leta upp dig och säga vilka fina kläder du har idag. Det påminner mig om en gammal tants kläder. Men var inte orolig, du är fulare än så. Men tyvärr så höll jag tyst.

”Ursäkta, vad sa du Jennie? Jag hör ingenting.” Emma la armarna i kors över bröstet. Hennes push-up bh syntes. ”Gå till lekparken där du hör hemma. Du kommer inte högre än blöjåldern, inse fakta. Tönt.” Med dom orden vände hon på klacken med ett hånfullt flin på läpparna och gick iväg. Hela gruppen började fnissa och skratta.

Jag. Hatar. Henne!

Argsint vände jag mig och tog snabbare steg mot mitt hus. Jag orkade inte med världen. Över tusen gånger hade jag övervägt att ta självmord, men var skulle det tjäna till? De skulle få som de ville och jag tänkte inte ge dom den glada stunden.

Med ett ryck öppnade jag ytterdörren till huset och gick in. Jag slängde av mig min jeansjacka och sparkade av mig skorna.

”Är det du gumman?”

”Jag är inte din dotter!” skrek jag och gick upp för trappan.

”Jennie, kom ner hit och prata.” Det var min låtsasmamma som pratade, Malin.

Steg hördes efter mig och jag såg mig om. Malin kom efter mig.

”Vad vill du?” frågade jag irriterat, men fortsatte att gå upp.

”Kan du inte stanna och prata en stund?” frågade hon bedjande. ”Du är alltid uppe på ditt rum så vi har aldrig haft tid att prata riktigt. Med tiden har du blivit allt mer arg och sur. Har du problem i skolan, gumman?”

Jag ignorerade det sista ordet. ”Jag mår bra”, svarade jag så lugnt jag kunde, ”men skulle må ännu bättre om ni kunde låta mig vara på mitt rum. Okej? Tack.” Jag öppnade dörren till mitt rum, gick in och smällde dörren efter mig. Jag vred om nyckeln som var instoppad i låset. Klick! Dörren var nu låst.

Flera knackningar på varandra hördes på dörren. ”Öppna, Jennie. Det ä uppenbart att du...” resten av orden dränktes av ljudet från min CD-spelare.

Jag höjde ljudet lite till så ingenting hördes, inte ens mina egna tankar. Med en trött rörelse la jag mig i sängen och blundade. Mina tankar försvann för en stund, medan jag försökte att koncentrera mig på att inte gråta. Livet kunde vara svårt ibland, men för mig var det alltid. Jag hade aldrig haft tur i någonting. Varför var livet så orättvist? Jag hade inte gjort någonting fel, men ändå fick jagd et här som straff.

Mina öron lyssnade till ljudet av musiken. En utav ShineDown's låtar spelades; Simple Man. Jag älskade bandet, älskade låtarna. Jag hade alltid haft en stor kärlek till lugn och betydande musik, som deras. Jag kände hur lusten att gråta och tankarna försvann. Allting blev till slut svart...

---

Ny del ute :)

Skulle kommit ut tidigare om inte mamma tvingat mig att hjälpa till i trädgården. Håller på med del tre, så håll utkik! ;)