Idag på svensklektionen fick vi en svår uppgift. Vi ska skriva om någonting vi verkligen tycker om och sedan redovisa det för lärarn om en vecka. På en vecka måste jag komma någonting jag gillar, kanske älskar, och sedan redovisa för henne. Vad fan skulle man ta? Jag har aldrig gillat något speciellt i mitt liv. Det här var en väldigt svår uppgift som jag aldrig kommer kunna göra klart. Vad skulle jag ta?

Vid lunchen satt jag vid mitt egna lilla bord i hörnet. Det var pannkaka, en utav de få goda maträtterna i skolan. Jag petade lite i maten och såg ut över matsalen. Det var ofta såhär jag gjorde på lunchen; kollade på andra elever. Det kan verka lite... annorlunda, men om man satt själv och inte hade någon att prata med för att alla var såna idioter. Vad skulle du gjort då?

Jag tog en tugga av pannkakan och tuggade långsamt.

Jag ville vara som dom, kunna leva som dom gjorde. Men nu satt jag här som jag alltid gjorde, tänkte på vad jag skulle vilja göra istället för att göra det. Vad var det för fel på mig?

”Ska du till Emmas party i helgen?”

”Det kommer bli grymt!”

”Usch, jag hatar den här maten...”

”Titta inte, men jag tror Elias nyss log mot dig!”

Jag suckade. Alla pratade om någonting; de skrattade, log, såg surt på någon eller bara hade det bra. Alla pratade med någon. Alla förutom jag. Tårarna brände ännu en gång bakom ögonlocken. Jag ställde mig upp, tog brickan med den nästan orörda maten med mig och gick till disken för att lämna det. Med snabba steg gick jag ut från matsalen och ut till skolgården. Solen var inte framme och värmde. Jag fortsatte att gå tills jag kom in till skogen. Där inne hade jag en egen liten glänta där nästan inga brukade gå förbi. När jag kom fram till gläntan satte jag mig ner med knäna till hakan, la armarna omkring dom och la ner huvudet. Tårarna började rinna; jag orkade – jag ville inte – bry mig om det. Mitt liv var piss och kommer alltid vara så.

Allt fler och fler röster hördes ju längre tiden gick. Massor av skratt och rop; det hade blivit rast.

Jag kände inte att jag ville gå på några mer lektioner för dagen. Problemet var att jag aldrig någonsin hade skolkat förut och ville verkligen inte börja nu, men kände mig tvungen Annars skulle jag säkert bara bryta ihop på de återstående lektionerna och då skulle allt fler reta mig; jag spelade upp vad folk skulle ha sagt till mig i mitt huvud;

”Kolla, gråtande Jennie!”

”Åh, lilla lipsill.  Gå hem till dina föräldrar och gråt. Åh, juste, det kan du ju inte!”

”Ingen kommer någonsin gilla dig. Ingen!”

”Låt henne vara. Hon är en liten tönt som aldrig kommer uppnå något i henne liv. Låt hon leva sitt eget och se sig själv som misslyckad.”

Den sista meningen var Emma som sa. Jag mådde illa av att tänka på vad folk skulle säga. Flera skulle skratta, flera skulle viska, flera skulle göra saker och jag kunde inte göra ett skit som visade att jag inte ger mig.

Med ett ryck ställde jag mig upp på stadiga ben – med tårarna fortfarande rinnande ner för kinderna – och började gå mot skolans håll. Mina knytnävar spändes – det kändes som om mina händer snart skulle gå av.

Jag tänkte inte slippa lektioner på grund av dom, jag tänkte inte få kvarnsittning senare, jag tänkte inte göra mina fosterföräldrar besvikna nu när vi äntligen pratade. Mitt liv skulle få en ändring snart, det fick jag reda på igår. Idag skulle förändringen ske, idag skulle allting hända...

Lektionerna gick en efter en. Sista minuten slog och skolan slutade. Mina tankar hade varit helt avstängda hela tiden, vilket jag var väldigt stolt över. När jag var på väg mot skåpet hörde jag Emma, Emelie och Amy prata med varandra.

”Ska du till musikgruppen idag, Emma?” frågade de andra två i mun.

”Klart jag ska”, svarade hon självsäkert. ”Idag ska vi ju sjunga What makes you beautiful, klart jag inte tänker missa att sjunga den.” Dom gick iväg pratande.

Är dom med i musikgruppen...? tänkte jag medan jag såg efter dom. Det här lär bli intressant...

Idag på svensklektionen fick vi en svår uppgift. Vi ska skriva om någonting vi verkligen tycker om och sedan redovisa det för lärarn om en vecka. På en vecka måste jag komma någonting jag gillar, kanske älskar, och sedan redovisa för henne. Vad fan skulle man ta? Jag har aldrig gillat något speciellt i mitt liv. Det här var en väldigt svår uppgift som jag aldrig kommer kunna göra klart. Vad skulle jag ta?

Vid lunchen satt jag vid mitt egna lilla bord i hörnet. Det var pannkaka, en utav de få goda maträtterna i skolan. Jag petade lite i maten och såg ut över matsalen. Det var ofta såhär jag gjorde på lunchen; kollade på andra elever. Det kan verka lite... annorlunda, men om man satt själv och inte hade någon att prata med för att alla var såna idioter. Vad skulle du gjort då?

Jag tog en tugga av pannkakan och tuggade långsamt.

Jag ville vara som dom, kunna leva som dom gjorde. Men nu satt jag här som jag alltid gjorde, tänkte på vad jag skulle vilja göra istället för att göra det. Vad var det för fel på mig?

”Ska du till Emmas party i helgen?”

”Det kommer bli grymt!”

”Usch, jag hatar den här maten...”

”Titta inte, men jag tror Elias nyss log mot dig!”

Jag suckade. Alla pratade om någonting; de skrattade, log, såg surt på någon eller bara hade det bra. Alla pratade med någon. Alla förutom jag. Tårarna brände ännu en gång bakom ögonlocken. Jag ställde mig upp, tog brickan med den nästan orörda maten med mig och gick till disken för att lämna det. Med snabba steg gick jag ut från matsalen och ut till skolgården. Solen var inte framme och värmde. Jag fortsatte att gå tills jag kom in till skogen. Där inne hade jag en egen liten glänta där nästan inga brukade gå förbi. När jag kom fram till gläntan satte jag mig ner med knäna till hakan, la armarna omkring dom och la ner huvudet. Tårarna började rinna; jag orkade – jag ville inte – bry mig om det. Mitt liv var piss och kommer alltid vara så.

Allt fler och fler röster hördes ju längre tiden gick. Massor av skratt och rop; det hade blivit rast.

Jag kände inte att jag ville gå på några mer lektioner för dagen. Problemet var att jag aldrig någonsin hade skolkat förut och ville verkligen inte börja nu, men kände mig tvungen Annars skulle jag säkert bara bryta ihop på de återstående lektionerna och då skulle allt fler reta mig; jag spelade upp vad folk skulle ha sagt till mig i mitt huvud;

”Kolla, gråtande Jennie!”

”Åh, lilla lipsill.  Gå hem till dina föräldrar och gråt. Åh, juste, det kan du ju inte!”

”Ingen kommer någonsin gilla dig. Ingen!”

”Låt henne vara. Hon är en liten tönt som aldrig kommer uppnå något i henne liv. Låt hon leva sitt eget och se sig själv som misslyckad.”

Den sista meningen var Emma som sa. Jag mådde illa av att tänka på vad folk skulle säga. Flera skulle skratta, flera skulle viska, flera skulle göra saker och jag kunde inte göra ett skit som visade att jag inte ger mig.

Med ett ryck ställde jag mig upp på stadiga ben – med tårarna fortfarande rinnande ner för kinderna – och började gå mot skolans håll. Mina knytnävar spändes – det kändes som om mina händer snart skulle gå av.

Jag tänkte inte slippa lektioner på grund av dom, jag tänkte inte få kvarnsittning senare, jag tänkte inte göra mina fosterföräldrar besvikna nu när vi äntligen pratade. Mitt liv skulle få en ändring snart, det fick jag reda på igår. Idag skulle förändringen ske, idag skulle allting hända...

Lektionerna gick en efter en. Sista minuten slog och skolan slutade. Mina tankar hade varit helt avstängda hela tiden, vilket jag var väldigt stolt över. När jag var på väg mot skåpet hörde jag Emma, Emelie och Amy prata med varandra.

”Ska du till musikgruppen idag, Emma?” frågade de andra två i mun.

”Klart jag ska”, svarade hon självsäkert. ”Idag ska vi ju sjunga What makes you beautiful, klart jag inte tänker missa att sjunga den.” Dom gick iväg pratande.

Är dom med i musikgruppen...? tänkte jag medan jag såg efter dom. Det här lär bli intressant...