Mina böcker lades in i skåpet medan jag själv tänkte. Skåpet stängdes tyst. Mina fötter rörde sig mot utgången. Musikgruppen skulle börja om en kvart, så jag hade inte direkt bråttom.

Skolan var nästan tom på elever, det var bara några få som stod kvar vid skåp eller satt vid bänkar och småpratade. De verkade inte ens märka att jag gick förbi; alltså inga förolämpningar.

Jag log lite. Emma var med i musikgruppen, och hon skulle sjunga. Tänk om hon inte alls kunde sjunga, skulle någon skratta åt henne? Men om hon var bra, vad skulle då hända? Tänk om jag skulle behöva sjunga, vad skulle jag då göra?! Visst. Jag kunde ge det ett försök, men kanske bara mumla igenom sången då. Nu blev jag sådär osäker igen. Skulle jag verkligen gå med? Jag ville inte göra bort mig och bli ännu mer mobbad eftersom Emma skulle se det. Och kanske filma. Internet... Det blev plötslig ett väldigt skrämmande ord... Det var bestämt. Jag tänkte inte sjunga någon låt...

Stora klockan på gården ringde. Jag såg upp mot den och fick genast panik. Den var halv tre och musikgruppen hade börjat för tio minuter sedan. Mina ben blev lite stressade och ställde sig snabbt upp för att springa till rummet.

Rum 14, rum 14, rum 14, tänkte jag medan mina ben sprang. Mina ögon fann dörren och jag ryckte upp den.

”Förlåt att jag är försenad, klockan...” Jag blev tyst och dog ett djupt andetag. ”Jag glömde bort tiden.” Mina ögon for genom hela rummet, försökte känna igen allihopa. Emma såg in i mina ögon med en iskall blick.

”Är det du som heter Jennie?” En ganska ung kvinna såg på mig. Hon hade kort, brunt hår som stod åt alla håll, glasögon som glidit ner på näsan och små fräknar på kinderna. Hon hade på sig en lång kjol, ett bälte vid midjan och en långärmad tröja som var lite slapp vid armarna.

”Ja, det är jag”, svarade jag lågt.

”Välkommen hit till musikgruppen! Jag heter Marie Andersson och är eran lärare, kan man säga.” Hon log brett.

Emma log retsamt mot mig och vinkade smått. Jag vände genast bort blicken.

Marie harklade sig och slet åt sig min blick. ”Idag ska vi sjunga, allihopa. Man kan få sjunga med någon annan eller själv.” Hon såg omkring i rummet. Jag följde hennes blick och stelnade till; jag förstod vad hon ville. ”Kan du inte sätta dig bredvid Emma idag?” Marie tittade in i mina skräckslagna ögon med ett leende på läpparna. Hon verkade inte förstå mitt hemliga meddelande.

”Jag...” Min mun öppnades och stängdes, som en fisk på torra land. Inget ljud kom ut, jag kunde inte säga emot.

”Jennie.” Marie la en arm på min axel. ”Gärna idag, vi måste börja för att hinna klart med allting. Om du bara sätter dig ner nu så kan jag berätta vad vi ska hålla på med idag.” Hon puttade mig lätt framåt.

Jag gick fram med stela ben till den lediga platsen bredvid Emma. Det kändes precis som på dagis; man blev alltid tvingad att sitta ner, fastän det var bredvid sin värsta fiende. Jag satte mig ner och såg rakt fram, vägrade att möta hennes blick.

”Hej tönt”, sa Emma väldigt lågt för att inte Marie skulle höra. Hon hade en retsam ton. Det här bådade inte gott för mig...

”Okej”, Marie slog ihop händerna. ”Idag ska vi sjunga tillsammans, eller själva om man vill.” Jag såg att Emma satte sig rakare upp.

”Vilken låt är det?” En tjej med mörkblont hår. Hon hade gröna ögon och såg inte så lång ut.

”Jadu Isabelle.” Marie log brett. ”Idag ska vi sjunga What makes you beautiful!”

Jag såg hur flera log och viskade till varandra. Hon med den mörkblonda håret, Isabelle, satt och viskade med två andra tjejer; en med kastanjebrunt hår och gråblåa ögon, och sedan med en annan med blondbrunt hår och blåa ögon.

Det var nästan bara två personer som inte pratade; jag och en annan tjej med lite turkos ögon – ovanligt. Hon hade ganska lockigt, blont hår med bruna slingor. Hon var söt.

Emma satt bredvid Emelie och Amy och diskuterade glatt; ”Jag tänker absolut sjunga!”

Jag vill inte sjunga, tänkte jag, jag vet inte ens vilken låt det är...

Mina böcker lades in i skåpet medan jag själv tänkte. Skåpet stängdes tyst. Mina fötter rörde sig mot utgången. Musikgruppen skulle börja om en kvart, så jag hade inte direkt bråttom.

Skolan var nästan tom på elever, det var bara några få som stod kvar vid skåp eller satt vid bänkar och småpratade. De verkade inte ens märka att jag gick förbi; alltså inga förolämpningar.

Jag log lite. Emma var med i musikgruppen, och hon skulle sjunga. Tänk om hon inte alls kunde sjunga, skulle någon skratta åt henne? Men om hon var bra, vad skulle då hända? Tänk om jag skulle behöva sjunga, vad skulle jag då göra?! Visst. Jag kunde ge det ett försök, men kanske bara mumla igenom sången då. Nu blev jag sådär osäker igen. Skulle jag verkligen gå med? Jag ville inte göra bort mig och bli ännu mer mobbad eftersom Emma skulle se det. Och kanske filma. Internet... Det blev plötslig ett väldigt skrämmande ord... Det var bestämt. Jag tänkte inte sjunga någon låt...

Stora klockan på gården ringde. Jag såg upp mot den och fick genast panik. Den var halv tre och musikgruppen hade börjat för tio minuter sedan. Mina ben blev lite stressade och ställde sig snabbt upp för att springa till rummet.

Rum 14, rum 14, rum 14, tänkte jag medan mina ben sprang. Mina ögon fann dörren och jag ryckte upp den.

”Förlåt att jag är försenad, klockan...” Jag blev tyst och dog ett djupt andetag. ”Jag glömde bort tiden.” Mina ögon for genom hela rummet, försökte känna igen allihopa. Emma såg in i mina ögon med en iskall blick.

”Är det du som heter Jennie?” En ganska ung kvinna såg på mig. Hon hade kort, brunt hår som stod åt alla håll, glasögon som glidit ner på näsan och små fräknar på kinderna. Hon hade på sig en lång kjol, ett bälte vid midjan och en långärmad tröja som var lite slapp vid armarna.

”Ja, det är jag”, svarade jag lågt.

”Välkommen hit till musikgruppen! Jag heter Marie Andersson och är eran lärare, kan man säga.” Hon log brett.

Emma log retsamt mot mig och vinkade smått. Jag vände genast bort blicken.

Marie harklade sig och slet åt sig min blick. ”Idag ska vi sjunga, allihopa. Man kan få sjunga med någon annan eller själv.” Hon såg omkring i rummet. Jag följde hennes blick och stelnade till; jag förstod vad hon ville. ”Kan du inte sätta dig bredvid Emma idag?” Marie tittade in i mina skräckslagna ögon med ett leende på läpparna. Hon verkade inte förstå mitt hemliga meddelande.

”Jag...” Min mun öppnades och stängdes, som en fisk på torra land. Inget ljud kom ut, jag kunde inte säga emot.

”Jennie.” Marie la en arm på min axel. ”Gärna idag, vi måste börja för att hinna klart med allting. Om du bara sätter dig ner nu så kan jag berätta vad vi ska hålla på med idag.” Hon puttade mig lätt framåt.

Jag gick fram med stela ben till den lediga platsen bredvid Emma. Det kändes precis som på dagis; man blev alltid tvingad att sitta ner, fastän det var bredvid sin värsta fiende. Jag satte mig ner och såg rakt fram, vägrade att möta hennes blick.

”Hej tönt”, sa Emma väldigt lågt för att inte Marie skulle höra. Hon hade en retsam ton. Det här bådade inte gott för mig...

”Okej”, Marie slog ihop händerna. ”Idag ska vi sjunga tillsammans, eller själva om man vill.” Jag såg att Emma satte sig rakare upp.

”Vilken låt är det?” En tjej med mörkblont hår. Hon hade gröna ögon och såg inte så lång ut.

”Jadu Isabelle.” Marie log brett. ”Idag ska vi sjunga What makes you beautiful!”

Jag såg hur flera log och viskade till varandra. Hon med den mörkblonda håret, Isabelle, satt och viskade med två andra tjejer; en med kastanjebrunt hår och gråblåa ögon, och sedan med en annan med blondbrunt hår och blåa ögon.

Det var nästan bara två personer som inte pratade; jag och en annan tjej med lite turkos ögon – ovanligt. Hon hade ganska lockigt, blont hår med bruna slingor. Hon var söt.

Emma satt bredvid Emelie och Amy och diskuterade glatt; ”Jag tänker absolut sjunga!”

Jag vill inte sjunga, tänkte jag, jag vet inte ens vilken låt det är...