Ända sedan dagis har jag varit den mobbade, utfrysta lilla flickan. Nu är man 17 år och går fortfarande runt utan vänner eller stöttande föräldrar. Hur jag ska bli stöttad av mina föräldrar har jag ingen aning om; pappa är i fängelse för misshandel mot mamma som är död. Bor med min fosterfamilj som jag verkligen hatar. Dom bryr sig inte om mitt privatliv, utan måste fråga ut mig på saker varje gång jag öppnar munnen. Jag fyller snart 18 år, vilket jag kommer ta tillfället i akt och flytta ut så snabbt som möjligt. Juste, sa jag att mitt liv är hemskt?

Mitt liv består mest utav att vara tyst, blyg och bli nedtryckt av andra. Det är så jag har levt varje dag i 17 långa år. När jag väl kommer hem går jag raka vägen in till mitt rum, låser dörren och sätter på musik. Men jag lyssnar inte på musiken, den är bara på för att ingen ska höra mig gråta. Ofta har jag mitt ansikte nedtryckt i kudden med tårarna rinnande ner för mina kinder. Håret klibbar fast i hela ansiktet, det lilla smink jag har för att försöka se bra ut kletas ut och mina ögon blir alldeles rödsprängda. Att vara mig är aldrig lätt.

Visst, det finns säkert flera andra som har dubbelt så svårt som mig, men vet du vad? I nuet, i mitt liv, är det mitt liv som är sämst. Jag får ta skit från andra och har alltid gjort. Elever, både äldre och yngre än mig, hånar mig utan anledning. Var har jag gjort dom? Lärarna som borde stötta mig, hjälpa mig ur all den här mobbningen, hjälper mig inte längre. Eller ja, dom har aldrig ens försökt. Dessutom har alla vuxna sagt att mobbning är fel, att ingen borde göra det. Ingen hjälper till. Det där är bara tomma löften som aldrig kommer bli sanna. Inte under min existens i alla fall...

Ord som jag vill säga, vill berätta, kommer aldrig ut ur munnen. Dom blir inte ens påtänkt utav min hjärna eller mig själv. Min mun kan inte forma ord, utan det blir bara ljudlösa ljud som inte ger så mycket. Det är som om hela min kropp bara ger upp, slutar hjälpa mig genom allt det svåra.

Jag måste sluta tänka negativt om mig själv, ta plats, vara den jag egentligen vill vara och sluta vara så passiv. Det är den förklaring jag får av mig själv varje gång någon pratar om mig, i alla fall av alla vuxna. Mitt liv består av mycket, mycket svordomar, men dom flesta är till mig själv...

Jag är så jävla feg.

”Nämen kolla där! Är det inte tråkiga Jennie?”

Jag suckade. Som vanligt så började folk redan prata om mig när jag kom in i skolan. Så var det alltid. Dessutom var det samma saker dom sa hela tiden, som sedan svetsade sig fast i min hjärna. Tårarna brände i ögonlocken, men jag tvingade tillbaka dom. Det var ingen mening att gråta, att visa sig svag, för allihopa. Dom fick hålla på hur mycket dom ville, men skiten skulle samlas upp av mig och sedan få mig att må dåligt...

”Kom igen nu, Jennie. Du tog väl inte illa upp?” Skolans ledare, även kallad bitchen, Emma Eriksson kom fram med ett hånleende på sina överkladdade, röda läppar. Hon hade, som vanligt, sina två knähundar bredvid sig. Emelie och Amy var inte lika jobbig som Emma, men minst lika dumma. Alla tre hade korta kjolar, magtröja och tjockt lager med läppstift. De såg ut som småbarn.

”Inte pratig idag hör jag”, sa Amy och flinade. Hon tuggade tuggummi med öppen mun. Störande.

Jag öppnade munnen, försökte säga till dom att lämna mig ifred, men ingenting kom ut. Jag var som en fisk på torra land.

”Kom igen nu tjejer”, sa Emma och såg rakt på mig med hård blick. ”Vi låter tönten vara och går till dom mogna killarna istället.” Hon fyrade av en retsam blick och gick iväg med sina hundar bakom sig.

Med mogna menade hon nog omogna. Jag förstod inte varför alla tjejerna i skolan blev så galna och fjantiga för att kunna imponera på killarna, om man nu kan kalla dom så. När jag såg dom mådde jag illa. Det värsta är att jag redan vet sanningen som legat gömd; ingen utav dom kommer någonsin fråga ut mig. Jag kände tårarna tränga igen och skyndade in på en toa. Dom flesta hade gått på lektion, så nästan ingen skulle höra mig gråta. Vilket var bra...

Tårarna började rinna som bara den. Det gick inte alls att stoppa. Varför skulle livet vara så orättvist? Hade inte Gud plågat mig tillräckligt än? Borde inte allting vändas för mig snart, så att jag får uppleva lycka någon gång under mitt liv? Det verkar inte så i nuet... Jag hatar mitt liv.

---

Första kapitelt är nu ute, mobba det inte. Lite ledsamt kanske, men det är en slags... "inlevelse" i Jennie's liv. Hon har det svårt och vill så in i bergen ändra på det, men utan en familj som stöttar, en skola som hatar en och ingen som lyssnar hur ska det gå till?
Kommentera gärna, tar kritik. :)

Kolla gärna in på min privata blogg också!