”Okej”, sa Marie och slog ihop händerna, ”vem vill börja sjunga?” Emma var snabb på att räcka upp handen, men Marie skakade bara på huvudet. ”Nej Emma. Du börjar alltid. Borde inte någon annan få börja?” Hon såg sig omkring i rummet.

Jag försökte göra mig så liten som möjligt i den stol jag satt i. Jag ville verkligen inte börja. Jag kunde inte ens texten!

Maries blick stannade, och på vem? Mig såklart! ”Jennie?”

”Ja?” sa jag lågt.

”Skulle du kanske vilja börja sjunga?” Hon log.

”Ehm...” Jag såg mig omkring  i rummet. ”Nej.”

”Varför inte?”

”Jo, alltså.” Jag tog en hårslinga och snurrade den runt fingret. Kom på någonting smart att säga din idiot!

”Varför vill du inte sjunga för oss? Du har väl inte scenskräck?”

”Jo!” sa jag snabbt. Jag hörde Emma kväva ett skratt.

Marie verkade inte märka någonting. ”Men det är det vi jobbar med; att få bort scenskräck!”

”Men... Jag vill ändå inte sjunga”, mumlade jag lågt och satte mig rakt.

”Sluta klaga! Upp och sjung nu!” Emma knuffade upp mig. ”Var inte en sån fegis.” Hon log sitt elaka leende.

”Bra! Vill du ha med eller utan text?” frågade Marie vänligt.

”Helst med.” Jag tog emot papperet hon gav mig och flummade igenom hela texten. Den verkade inte alls svår – vilken engelska har någonsin varit svårt för mig? Jag kunde kanske ge den en chans. Men sjunga...?

”Okej”, Marie slog ihop händerna igen, ”jag sätter på musiken när du väl är redo.”

Jag drog in ett djupt andetag. Skulle jag verkligen göra det? ”Okej, jag är redo... nu.” Jag väntade spänt på att musiken skulle börja.

”3, 2, 1”, mumlade Marie för sig själv och tryckte på knappen. Musiken kom efter någon sekund.

Jag såg ner mot papperet, och började känna hur min fot stampade i takt med rytmen. Min kropp följde helt enkelt med. Jag såg på papperet igen och öppnade munnen; den formade de ord som stod på papperet. Medan jag läste och sjung texten såg jag upp nån gång. Emma satt som vanligt med spydig blick, men jag såg att hon var lika förvånade som alla andra. Jag förstod inte varför alla såg så förvånade ut... Det måste vara för att jag lät så dåligt!

”Baby...” Jag hann inte längre innan musiken stängdes av. ”Var det så dåligt?” frågade jag lågt.

”Nej”, mumlade Marie och skakade på huvudet. ”Tvärtemot!”

Jag såg på henne med höjda ögonbryn. ”Vad menar du?”

”Du kan sjunga. Du har rösten, helt enkelt. Varför har du aldrig sökt hit förut?”

”Jag...” Min blick for från Emma till Marie. ”Jag har aldrig sjungit förut. Aldrig högt, bara i tankarna. Kanske.”

”Så... du har aldrig sjungit, aldrig tagit en lektion... Kan du spela något instrument?” Marie log helt plötsligt bredare.

”Eh...” Jag var helt omtumlad. ”Jag vet inte. Aldrig spelat något.”

”Skulle du vilja ta lektioner för att spela något instrument? Gitarr, piano, trummor, flöjt?”

Jag såg snabbt mot Emma. Hennes ansikte var ihop skrynklat; hon såg väldigt arg ut. ”Visst”, svarade jag bara. ”Kan jag få sitta nu?”

Marie nickade. ”Ja. Ja, det är klart!” Hon skakade lite på huvudet. ”Vem vill sjunga nu?”

Emma räckte upp handen lika snabbt som första gången. ”Jag vill, Marie!”

Marie suckade och såg bakåt en stund. ”Okej Emma. Din tur att sjunga nu då. Med eller utan text?”

”Utan”, sa hon kort, ställde sig upp och kastade en giftig blick mot mig. Hon gillade verkligen inte mig. Alls.

”Jag sätter på musiken... nu!” Och sedan rullade musiken iväg. Plötsligt började Emma sjunga.

Det här var det värsta jag hört... Emma kunde inte alls sjunga! Hon hade verkligen inte en talang!

”Okej”, sa Marie och slog ihop händerna, ”vem vill börja sjunga?” Emma var snabb på att räcka upp handen, men Marie skakade bara på huvudet. ”Nej Emma. Du börjar alltid. Borde inte någon annan få börja?” Hon såg sig omkring i rummet.

Jag försökte göra mig så liten som möjligt i den stol jag satt i. Jag ville verkligen inte börja. Jag kunde inte ens texten!

Maries blick stannade, och på vem? Mig såklart! ”Jennie?”

”Ja?” sa jag lågt.

”Skulle du kanske vilja börja sjunga?” Hon log.

”Ehm...” Jag såg mig omkring  i rummet. ”Nej.”

”Varför inte?”

”Jo, alltså.” Jag tog en hårslinga och snurrade den runt fingret. Kom på någonting smart att säga din idiot!

”Varför vill du inte sjunga för oss? Du har väl inte scenskräck?”

”Jo!” sa jag snabbt. Jag hörde Emma kväva ett skratt.

Marie verkade inte märka någonting. ”Men det är det vi jobbar med; att få bort scenskräck!”

”Men... Jag vill ändå inte sjunga”, mumlade jag lågt och satte mig rakt.

”Sluta klaga! Upp och sjung nu!” Emma knuffade upp mig. ”Var inte en sån fegis.” Hon log sitt elaka leende.

”Bra! Vill du ha med eller utan text?” frågade Marie vänligt.

”Helst med.” Jag tog emot papperet hon gav mig och flummade igenom hela texten. Den verkade inte alls svår – vilken engelska har någonsin varit svårt för mig? Jag kunde kanske ge den en chans. Men sjunga...?

”Okej”, Marie slog ihop händerna igen, ”jag sätter på musiken när du väl är redo.”

Jag drog in ett djupt andetag. Skulle jag verkligen göra det? ”Okej, jag är redo... nu.” Jag väntade spänt på att musiken skulle börja.

”3, 2, 1”, mumlade Marie för sig själv och tryckte på knappen. Musiken kom efter någon sekund.

Jag såg ner mot papperet, och började känna hur min fot stampade i takt med rytmen. Min kropp följde helt enkelt med. Jag såg på papperet igen och öppnade munnen; den formade de ord som stod på papperet. Medan jag läste och sjung texten såg jag upp nån gång. Emma satt som vanligt med spydig blick, men jag såg att hon var lika förvånade som alla andra. Jag förstod inte varför alla såg så förvånade ut... Det måste vara för att jag lät så dåligt!

”Baby...” Jag hann inte längre innan musiken stängdes av. ”Var det så dåligt?” frågade jag lågt.

”Nej”, mumlade Marie och skakade på huvudet. ”Tvärtemot!”

Jag såg på henne med höjda ögonbryn. ”Vad menar du?”

”Du kan sjunga. Du har rösten, helt enkelt. Varför har du aldrig sökt hit förut?”

”Jag...” Min blick for från Emma till Marie. ”Jag har aldrig sjungit förut. Aldrig högt, bara i tankarna. Kanske.”

”Så... du har aldrig sjungit, aldrig tagit en lektion... Kan du spela något instrument?” Marie log helt plötsligt bredare.

”Eh...” Jag var helt omtumlad. ”Jag vet inte. Aldrig spelat något.”

”Skulle du vilja ta lektioner för att spela något instrument? Gitarr, piano, trummor, flöjt?”

Jag såg snabbt mot Emma. Hennes ansikte var ihop skrynklat; hon såg väldigt arg ut. ”Visst”, svarade jag bara. ”Kan jag få sitta nu?”

Marie nickade. ”Ja. Ja, det är klart!” Hon skakade lite på huvudet. ”Vem vill sjunga nu?”

Emma räckte upp handen lika snabbt som första gången. ”Jag vill, Marie!”

Marie suckade och såg bakåt en stund. ”Okej Emma. Din tur att sjunga nu då. Med eller utan text?”

”Utan”, sa hon kort, ställde sig upp och kastade en giftig blick mot mig. Hon gillade verkligen inte mig. Alls.

”Jag sätter på musiken... nu!” Och sedan rullade musiken iväg. Plötsligt började Emma sjunga.

Det här var det värsta jag hört... Emma kunde inte alls sjunga! Hon hade verkligen inte en talang!