Showtime - Kapitel 10
Morgonen där på var jag uppe tidigt. Jag behövde duscha håret, välja kläder och lugnt tänka igenom dagen.
”Jennie?” Malin knackade på dörren.
”Kom in”, svarade jag och såg in i spegeln. Jag hade tänkt mer på mitt utseende idag än vad jag gjort under mina 17 år som levande människa.
”Vad fin du är”, sa malin, kom fram till mig och la sina händer på mina axlar.
”Mm”, var den enda jag kunde säga.
”Du är inte klar va?”
Jag vred på huvudet och såg på henne med höjda ögonbryn. ”Ursäkta?”
”Du är väl inte klar? Jag menar... Du har blivit mer självsäker med dig själv under de senaste veckorna, och du tänker inte ens ha på dig lite yttepyttigt med smink?” Malin mötte snabbt min blick innan hon såg mot spegeln igen.
”Jag använder inte sånt skräp, och det vet du.” Jag såg mot spegeln igen och inspekterade mitt ansikte. Jag behövde väl inget smink? Mitt ansikte var redan fint som de var. Mina mungipor höjdes lite. Aldrig hade jag sagt eller tänkt något så positivt om mig själv som att jag är fin, men det var precis de jag var. Jag var fin, snygg och het. Det kunde ingen ändra på. Min kropp var inställd på att tänka så nu. ”Jag kan ta lite.”
Malin log och gick iväg medan jag själv stod kvar vid spegeln och kollade på mig själv.
Jag är fin. Jag är snygg. Jag är duktig. Jag är... jag, tänkte jag och fortsatte att le.
Vi fem stod utanför kulturhuset med Marie bredvid oss. Snart skulle vi upp på scen och sjunga för flera vi inte kände, men ärligt talat var jag redo. Jag kände mig säker med mitt nyfunna självförtroende. Jag ville det här; det var mitt kall i livet, att sjunga. Det hade tagit mig 17 år att komma på de...
”Ska vi gå in innan ni ångrar er?” Marie hade gått fram och öppnat dörren.
Vi gick efter henne in till det stora huset. Inuti var det luftigt, högt i tak. Flera stolar stod uppställda framför en ganska stor scen. Mitt hjärta dunkade snabbare. Snart skulle det börja...
”Ska det vara såhär lite?” Alexis såg sig omkring.
Marie skrattade, men svarade lugnt; ”Nejdå. De kommer fler senare.”
Louise stod bredvid mig och jag kände hur hon tog min hand. Jag såg snabbt på henne och såg ett stort leende. ”Showtime”, viskade hon och såg sig omkring. Hennes blick fastnade flera gånger på scenen, där vi snart skulle uppträda...
”Okej flickor!” Marie bröt våra tankar med att hon klappade. ”Gå till omklädningsrummet där borta i korridoren, längst ner till höger, och fixa till er lite. Finn ert lugn och dela den med varandra. Ni kommer behöva allt fokus ni kan få. Är ni redo...?”
Vi nickade allihopa. ”Vi är redo!” sa vi i kör och började skratta.
”Bra de!” skrattade Marie. ”Gå iväg nu och fixa er i ordning. Schas, schas!”
Vi småpratade med varandra på vägen, tills vi kom fram till dörren. ”One Way” stod det på dörren.
”Heter vi så?” frågade Liza och höjde ögonbrynen.
”Bestämde Marie det?”
”Tydligen”, log jag och la handen på handtaget. Jag såg på de andra. ”Jag gillar det i alla fall.” De log mot mig. Jag tog ett lugnt andetag och tryckte ner handtaget.
Vi alla flämtade, okontrollerat, till. Rummet var ganska stort och lystes upp av flera olika små lampor lite överallt. Speglar hände på båda väggarna och framför fanns det bord och stolar för varje plats. På borden fanns små sminkboxar, parfymer, små speglar och massor av andra saker.
”Har vi inte gått fel?” frågade Isabelle.
”Jag tror inte det”, svarade Liza med en svag stämma.
Alla var nog chokade. Det var en tävling som pågick en dag. Behövdes verkligen allt detta för det lilla? När vi var samlade gick vi glatt in och valde platser. Jag själv satte mig i hörnet med Louise bredvid mig på vänster sida. Idag skulle det bli en bra dag, jag visste det. Jag kände det...Morgonen där på var jag uppe tidigt. Jag behövde duscha håret, välja kläder och lugnt tänka igenom dagen.
”Jennie?” Malin knackade på dörren.
”Kom in”, svarade jag och såg in i spegeln. Jag hade tänkt mer på mitt utseende idag än vad jag gjort under mina 17 år som levande människa.
”Vad fin du är”, sa malin, kom fram till mig och la sina händer på mina axlar.
”Mm”, var den enda jag kunde säga.
”Du är inte klar va?”
Jag vred på huvudet och såg på henne med höjda ögonbryn. ”Ursäkta?”
”Du är väl inte klar? Jag menar... Du har blivit mer självsäker med dig själv under de senaste veckorna, och du tänker inte ens ha på dig lite yttepyttigt med smink?” Malin mötte snabbt min blick innan hon såg mot spegeln igen.
”Jag använder inte sånt skräp, och det vet du.” Jag såg mot spegeln igen och inspekterade mitt ansikte. Jag behövde väl inget smink? Mitt ansikte var redan fint som de var. Mina mungipor höjdes lite. Aldrig hade jag sagt eller tänkt något så positivt om mig själv som att jag är fin, men det var precis de jag var. Jag var fin, snygg och het. Det kunde ingen ändra på. Min kropp var inställd på att tänka så nu. ”Jag kan ta lite.”
Malin log och gick iväg medan jag själv stod kvar vid spegeln och kollade på mig själv.
Jag är fin. Jag är snygg. Jag är duktig. Jag är... jag, tänkte jag och fortsatte att le.
Vi fem stod utanför kulturhuset med Marie bredvid oss. Snart skulle vi upp på scen och sjunga för flera vi inte kände, men ärligt talat var jag redo. Jag kände mig säker med mitt nyfunna självförtroende. Jag ville det här; det var mitt kall i livet, att sjunga. Det hade tagit mig 17 år att komma på de...
”Ska vi gå in innan ni ångrar er?” Marie hade gått fram och öppnat dörren.
Vi gick efter henne in till det stora huset. Inuti var det luftigt, högt i tak. Flera stolar stod uppställda framför en ganska stor scen. Mitt hjärta dunkade snabbare. Snart skulle det börja...
”Ska det vara såhär lite?” Alexis såg sig omkring.
Marie skrattade, men svarade lugnt; ”Nejdå. De kommer fler senare.”
Louise stod bredvid mig och jag kände hur hon tog min hand. Jag såg snabbt på henne och såg ett stort leende. ”Showtime”, viskade hon och såg sig omkring. Hennes blick fastnade flera gånger på scenen, där vi snart skulle uppträda...
”Okej flickor!” Marie bröt våra tankar med att hon klappade. ”Gå till omklädningsrummet där borta i korridoren, längst ner till höger, och fixa till er lite. Finn ert lugn och dela den med varandra. Ni kommer behöva allt fokus ni kan få. Är ni redo...?”
Vi nickade allihopa. ”Vi är redo!” sa vi i kör och började skratta.
”Bra de!” skrattade Marie. ”Gå iväg nu och fixa er i ordning. Schas, schas!”
Vi småpratade med varandra på vägen, tills vi kom fram till dörren. ”One Way” stod det på dörren.
”Heter vi så?” frågade Liza och höjde ögonbrynen.
”Bestämde Marie det?”
”Tydligen”, log jag och la handen på handtaget. Jag såg på de andra. ”Jag gillar det i alla fall.” De log mot mig. Jag tog ett lugnt andetag och tryckte ner handtaget.
Vi alla flämtade, okontrollerat, till. Rummet var ganska stort och lystes upp av flera olika små lampor lite överallt. Speglar hände på båda väggarna och framför fanns det bord och stolar för varje plats. På borden fanns små sminkboxar, parfymer, små speglar och massor av andra saker.
”Har vi inte gått fel?” frågade Isabelle.
”Jag tror inte det”, svarade Liza med en svag stämma.
Alla var nog chokade. Det var en tävling som pågick en dag. Behövdes verkligen allt detta för det lilla? När vi var samlade gick vi glatt in och valde platser. Jag själv satte mig i hörnet med Louise bredvid mig på vänster sida. Idag skulle det bli en bra dag, jag visste det. Jag kände det...
Morgonen där på var jag uppe tidigt. Jag behövde duscha håret, välja kläder och lugnt tänka igenom dagen.
”Jennie?” Malin knackade på dörren.
”Kom in”, svarade jag och såg in i spegeln. Jag hade tänkt mer på mitt utseende idag än vad jag gjort under mina 17 år som levande människa.
”Vad fin du är”, sa Malin, kom fram till mig och la sina händer på mina axlar.
”Mm”, var den enda jag kunde säga.
”Du är inte klar va?”
Jag vred på huvudet och såg på henne med höjda ögonbryn. ”Ursäkta?”
”Du är väl inte klar? Jag menar... Du har blivit mer självsäker med dig själv under de senaste veckorna, och du tänker inte ens ha på dig lite yttepyttigt med smink?” Malin mötte snabbt min blick innan hon såg mot spegeln igen.
”Jag använder inte sånt skräp, och det vet du.” Jag såg mot spegeln igen och inspekterade mitt ansikte. Jag behövde väl inget smink? Mitt ansikte var redan fint som de var. Mina mungipor höjdes lite. Aldrig hade jag sagt eller tänkt något så positivt om mig själv som att jag är fin, men det var precis de jag var. Jag var fin, snygg och het. Det kunde ingen ändra på. Min kropp var inställd på att tänka så nu. ”Jag kan ta lite.”
Malin log och gick iväg medan jag själv stod kvar vid spegeln och kollade på mig själv.
Jag är fin. Jag är snygg. Jag är duktig. Jag är... jag, tänkte jag och fortsatte att le.
----
Vi fem stod utanför kulturhuset med Marie bredvid oss. Snart skulle vi upp på scen och sjunga för flera vi inte kände, men ärligt talat var jag redo. Jag kände mig säker med mitt nyfunna självförtroende. Jag ville det här; det var mitt kall i livet, att sjunga. Det hade tagit mig 17 år att komma på de...
”Ska vi gå in innan ni ångrar er?” Marie hade gått fram och öppnat dörren.
Vi gick efter henne in till det stora huset. Inuti var det luftigt, högt i tak. Flera stolar stod uppställda framför en ganska stor scen. Mitt hjärta dunkade snabbare. Snart skulle det börja...
”Ska det vara såhär lite?” Alexis såg sig omkring.
Marie skrattade, men svarade lugnt; ”Nejdå. De kommer fler senare.”
Louise stod bredvid mig och jag kände hur hon tog min hand. Jag såg snabbt på henne och såg ett stort leende. ”Showtime”, viskade hon och såg sig omkring. Hennes blick fastnade flera gånger på scenen, där vi snart skulle uppträda...
”Okej flickor!” Marie bröt våra tankar med att hon klappade. ”Gå till omklädningsrummet där borta i korridoren, längst ner till höger, och fixa till er lite. Finn ert lugn och dela den med varandra. Ni kommer behöva allt fokus ni kan få. Är ni redo...?”
Vi nickade allihopa. ”Vi är redo!” sa vi i kör och började skratta.
”Bra de!” skrattade Marie. ”Gå iväg nu och fixa er i ordning. Schas, schas!”
Vi småpratade med varandra på vägen, tills vi kom fram till dörren. ”One Way” stod det på dörren.
”Heter vi så?” frågade Liza och höjde ögonbrynen.
”Bestämde Marie det?”
”Tydligen”, log jag och la handen på handtaget. Jag såg på de andra. ”Jag gillar det i alla fall.” De log mot mig. Jag tog ett lugnt andetag och tryckte ner handtaget.
Vi alla flämtade, okontrollerat, till. Rummet var ganska stort och lystes upp av flera olika små lampor lite överallt. Speglar hände på båda väggarna och framför fanns det bord och stolar för varje plats. På borden fanns små sminkboxar, parfymer, små speglar och massor av andra saker.
”Har vi inte gått fel?” frågade Isabelle.
”Jag tror inte det”, svarade Liza med en svag stämma.
Alla var nog chokade. Det var en tävling som pågick en dag. Behövdes verkligen allt detta för det lilla? När vi var samlade gick vi glatt in och valde platser. Jag själv satte mig i hörnet med Louise bredvid mig på vänster sida. Idag skulle det bli en bra dag, jag visste det. Jag kände det...
Nu, äntligen om ni frågar mig, kom kapitel 10 ut. Lite information än, och tyvärr har inte killarna kommit in heller. Men däremot lovar jag att det kommer snart! :)
Kapitlen kommer ut lite segt nu, men snart sommarlov och jag har börjat paddla mer på fritiden för att... komma iform, eller vad man ska kalla det. Jag ska försöka att skriva mer, men tyvärr inget jag kan lova ännu... :/
Får se om det kommer ut en varje vecka, hmm...