Showtime - Kapitel 10
Morgonen där på var jag uppe tidigt. Jag behövde duscha håret, välja kläder och lugnt tänka igenom dagen.
”Jennie?” Malin knackade på dörren.
”Kom in”, svarade jag och såg in i spegeln. Jag hade tänkt mer på mitt utseende idag än vad jag gjort under mina 17 år som levande människa.
”Vad fin du är”, sa malin, kom fram till mig och la sina händer på mina axlar.
”Mm”, var den enda jag kunde säga.
”Du är inte klar va?”
Jag vred på huvudet och såg på henne med höjda ögonbryn. ”Ursäkta?”
”Du är väl inte klar? Jag menar... Du har blivit mer självsäker med dig själv under de senaste veckorna, och du tänker inte ens ha på dig lite yttepyttigt med smink?” Malin mötte snabbt min blick innan hon såg mot spegeln igen.
”Jag använder inte sånt skräp, och det vet du.” Jag såg mot spegeln igen och inspekterade mitt ansikte. Jag behövde väl inget smink? Mitt ansikte var redan fint som de var. Mina mungipor höjdes lite. Aldrig hade jag sagt eller tänkt något så positivt om mig själv som att jag är fin, men det var precis de jag var. Jag var fin, snygg och het. Det kunde ingen ändra på. Min kropp var inställd på att tänka så nu. ”Jag kan ta lite.”
Malin log och gick iväg medan jag själv stod kvar vid spegeln och kollade på mig själv.
Jag är fin. Jag är snygg. Jag är duktig. Jag är... jag, tänkte jag och fortsatte att le.
Vi fem stod utanför kulturhuset med Marie bredvid oss. Snart skulle vi upp på scen och sjunga för flera vi inte kände, men ärligt talat var jag redo. Jag kände mig säker med mitt nyfunna självförtroende. Jag ville det här; det var mitt kall i livet, att sjunga. Det hade tagit mig 17 år att komma på de...
”Ska vi gå in innan ni ångrar er?” Marie hade gått fram och öppnat dörren.
Vi gick efter henne in till det stora huset. Inuti var det luftigt, högt i tak. Flera stolar stod uppställda framför en ganska stor scen. Mitt hjärta dunkade snabbare. Snart skulle det börja...
”Ska det vara såhär lite?” Alexis såg sig omkring.
Marie skrattade, men svarade lugnt; ”Nejdå. De kommer fler senare.”
Louise stod bredvid mig och jag kände hur hon tog min hand. Jag såg snabbt på henne och såg ett stort leende. ”Showtime”, viskade hon och såg sig omkring. Hennes blick fastnade flera gånger på scenen, där vi snart skulle uppträda...
”Okej flickor!” Marie bröt våra tankar med att hon klappade. ”Gå till omklädningsrummet där borta i korridoren, längst ner till höger, och fixa till er lite. Finn ert lugn och dela den med varandra. Ni kommer behöva allt fokus ni kan få. Är ni redo...?”
Vi nickade allihopa. ”Vi är redo!” sa vi i kör och började skratta.
”Bra de!” skrattade Marie. ”Gå iväg nu och fixa er i ordning. Schas, schas!”
Vi småpratade med varandra på vägen, tills vi kom fram till dörren. ”One Way” stod det på dörren.
”Heter vi så?” frågade Liza och höjde ögonbrynen.
”Bestämde Marie det?”
”Tydligen”, log jag och la handen på handtaget. Jag såg på de andra. ”Jag gillar det i alla fall.” De log mot mig. Jag tog ett lugnt andetag och tryckte ner handtaget.
Vi alla flämtade, okontrollerat, till. Rummet var ganska stort och lystes upp av flera olika små lampor lite överallt. Speglar hände på båda väggarna och framför fanns det bord och stolar för varje plats. På borden fanns små sminkboxar, parfymer, små speglar och massor av andra saker.
”Har vi inte gått fel?” frågade Isabelle.
”Jag tror inte det”, svarade Liza med en svag stämma.
Alla var nog chokade. Det var en tävling som pågick en dag. Behövdes verkligen allt detta för det lilla? När vi var samlade gick vi glatt in och valde platser. Jag själv satte mig i hörnet med Louise bredvid mig på vänster sida. Idag skulle det bli en bra dag, jag visste det. Jag kände det...Morgonen där på var jag uppe tidigt. Jag behövde duscha håret, välja kläder och lugnt tänka igenom dagen.
”Jennie?” Malin knackade på dörren.
”Kom in”, svarade jag och såg in i spegeln. Jag hade tänkt mer på mitt utseende idag än vad jag gjort under mina 17 år som levande människa.
”Vad fin du är”, sa malin, kom fram till mig och la sina händer på mina axlar.
”Mm”, var den enda jag kunde säga.
”Du är inte klar va?”
Jag vred på huvudet och såg på henne med höjda ögonbryn. ”Ursäkta?”
”Du är väl inte klar? Jag menar... Du har blivit mer självsäker med dig själv under de senaste veckorna, och du tänker inte ens ha på dig lite yttepyttigt med smink?” Malin mötte snabbt min blick innan hon såg mot spegeln igen.
”Jag använder inte sånt skräp, och det vet du.” Jag såg mot spegeln igen och inspekterade mitt ansikte. Jag behövde väl inget smink? Mitt ansikte var redan fint som de var. Mina mungipor höjdes lite. Aldrig hade jag sagt eller tänkt något så positivt om mig själv som att jag är fin, men det var precis de jag var. Jag var fin, snygg och het. Det kunde ingen ändra på. Min kropp var inställd på att tänka så nu. ”Jag kan ta lite.”
Malin log och gick iväg medan jag själv stod kvar vid spegeln och kollade på mig själv.
Jag är fin. Jag är snygg. Jag är duktig. Jag är... jag, tänkte jag och fortsatte att le.
Vi fem stod utanför kulturhuset med Marie bredvid oss. Snart skulle vi upp på scen och sjunga för flera vi inte kände, men ärligt talat var jag redo. Jag kände mig säker med mitt nyfunna självförtroende. Jag ville det här; det var mitt kall i livet, att sjunga. Det hade tagit mig 17 år att komma på de...
”Ska vi gå in innan ni ångrar er?” Marie hade gått fram och öppnat dörren.
Vi gick efter henne in till det stora huset. Inuti var det luftigt, högt i tak. Flera stolar stod uppställda framför en ganska stor scen. Mitt hjärta dunkade snabbare. Snart skulle det börja...
”Ska det vara såhär lite?” Alexis såg sig omkring.
Marie skrattade, men svarade lugnt; ”Nejdå. De kommer fler senare.”
Louise stod bredvid mig och jag kände hur hon tog min hand. Jag såg snabbt på henne och såg ett stort leende. ”Showtime”, viskade hon och såg sig omkring. Hennes blick fastnade flera gånger på scenen, där vi snart skulle uppträda...
”Okej flickor!” Marie bröt våra tankar med att hon klappade. ”Gå till omklädningsrummet där borta i korridoren, längst ner till höger, och fixa till er lite. Finn ert lugn och dela den med varandra. Ni kommer behöva allt fokus ni kan få. Är ni redo...?”
Vi nickade allihopa. ”Vi är redo!” sa vi i kör och började skratta.
”Bra de!” skrattade Marie. ”Gå iväg nu och fixa er i ordning. Schas, schas!”
Vi småpratade med varandra på vägen, tills vi kom fram till dörren. ”One Way” stod det på dörren.
”Heter vi så?” frågade Liza och höjde ögonbrynen.
”Bestämde Marie det?”
”Tydligen”, log jag och la handen på handtaget. Jag såg på de andra. ”Jag gillar det i alla fall.” De log mot mig. Jag tog ett lugnt andetag och tryckte ner handtaget.
Vi alla flämtade, okontrollerat, till. Rummet var ganska stort och lystes upp av flera olika små lampor lite överallt. Speglar hände på båda väggarna och framför fanns det bord och stolar för varje plats. På borden fanns små sminkboxar, parfymer, små speglar och massor av andra saker.
”Har vi inte gått fel?” frågade Isabelle.
”Jag tror inte det”, svarade Liza med en svag stämma.
Alla var nog chokade. Det var en tävling som pågick en dag. Behövdes verkligen allt detta för det lilla? När vi var samlade gick vi glatt in och valde platser. Jag själv satte mig i hörnet med Louise bredvid mig på vänster sida. Idag skulle det bli en bra dag, jag visste det. Jag kände det...
Morgonen där på var jag uppe tidigt. Jag behövde duscha håret, välja kläder och lugnt tänka igenom dagen.
”Jennie?” Malin knackade på dörren.
”Kom in”, svarade jag och såg in i spegeln. Jag hade tänkt mer på mitt utseende idag än vad jag gjort under mina 17 år som levande människa.
”Vad fin du är”, sa Malin, kom fram till mig och la sina händer på mina axlar.
”Mm”, var den enda jag kunde säga.
”Du är inte klar va?”
Jag vred på huvudet och såg på henne med höjda ögonbryn. ”Ursäkta?”
”Du är väl inte klar? Jag menar... Du har blivit mer självsäker med dig själv under de senaste veckorna, och du tänker inte ens ha på dig lite yttepyttigt med smink?” Malin mötte snabbt min blick innan hon såg mot spegeln igen.
”Jag använder inte sånt skräp, och det vet du.” Jag såg mot spegeln igen och inspekterade mitt ansikte. Jag behövde väl inget smink? Mitt ansikte var redan fint som de var. Mina mungipor höjdes lite. Aldrig hade jag sagt eller tänkt något så positivt om mig själv som att jag är fin, men det var precis de jag var. Jag var fin, snygg och het. Det kunde ingen ändra på. Min kropp var inställd på att tänka så nu. ”Jag kan ta lite.”
Malin log och gick iväg medan jag själv stod kvar vid spegeln och kollade på mig själv.
Jag är fin. Jag är snygg. Jag är duktig. Jag är... jag, tänkte jag och fortsatte att le.
----
Vi fem stod utanför kulturhuset med Marie bredvid oss. Snart skulle vi upp på scen och sjunga för flera vi inte kände, men ärligt talat var jag redo. Jag kände mig säker med mitt nyfunna självförtroende. Jag ville det här; det var mitt kall i livet, att sjunga. Det hade tagit mig 17 år att komma på de...
”Ska vi gå in innan ni ångrar er?” Marie hade gått fram och öppnat dörren.
Vi gick efter henne in till det stora huset. Inuti var det luftigt, högt i tak. Flera stolar stod uppställda framför en ganska stor scen. Mitt hjärta dunkade snabbare. Snart skulle det börja...
”Ska det vara såhär lite?” Alexis såg sig omkring.
Marie skrattade, men svarade lugnt; ”Nejdå. De kommer fler senare.”
Louise stod bredvid mig och jag kände hur hon tog min hand. Jag såg snabbt på henne och såg ett stort leende. ”Showtime”, viskade hon och såg sig omkring. Hennes blick fastnade flera gånger på scenen, där vi snart skulle uppträda...
”Okej flickor!” Marie bröt våra tankar med att hon klappade. ”Gå till omklädningsrummet där borta i korridoren, längst ner till höger, och fixa till er lite. Finn ert lugn och dela den med varandra. Ni kommer behöva allt fokus ni kan få. Är ni redo...?”
Vi nickade allihopa. ”Vi är redo!” sa vi i kör och började skratta.
”Bra de!” skrattade Marie. ”Gå iväg nu och fixa er i ordning. Schas, schas!”
Vi småpratade med varandra på vägen, tills vi kom fram till dörren. ”One Way” stod det på dörren.
”Heter vi så?” frågade Liza och höjde ögonbrynen.
”Bestämde Marie det?”
”Tydligen”, log jag och la handen på handtaget. Jag såg på de andra. ”Jag gillar det i alla fall.” De log mot mig. Jag tog ett lugnt andetag och tryckte ner handtaget.
Vi alla flämtade, okontrollerat, till. Rummet var ganska stort och lystes upp av flera olika små lampor lite överallt. Speglar hände på båda väggarna och framför fanns det bord och stolar för varje plats. På borden fanns små sminkboxar, parfymer, små speglar och massor av andra saker.
”Har vi inte gått fel?” frågade Isabelle.
”Jag tror inte det”, svarade Liza med en svag stämma.
Alla var nog chokade. Det var en tävling som pågick en dag. Behövdes verkligen allt detta för det lilla? När vi var samlade gick vi glatt in och valde platser. Jag själv satte mig i hörnet med Louise bredvid mig på vänster sida. Idag skulle det bli en bra dag, jag visste det. Jag kände det...
Nu, äntligen om ni frågar mig, kom kapitel 10 ut. Lite information än, och tyvärr har inte killarna kommit in heller. Men däremot lovar jag att det kommer snart! :)
Kapitlen kommer ut lite segt nu, men snart sommarlov och jag har börjat paddla mer på fritiden för att... komma iform, eller vad man ska kalla det. Jag ska försöka att skriva mer, men tyvärr inget jag kan lova ännu... :/
Får se om det kommer ut en varje vecka, hmm...
Telefonsamtal - Kapitel 9
Dagarna gick och jag började känna mig allt mer säker med mig själv. Mitt liv hade äntligen fått sin ändring. Emma var inte lika på mig nu, hon var nog snarare avundsjuk.
Det var kvällen innan talangjakten. Vi hade tränat väldigt mycket för den här stunden och vi kände oss alla lika säkra.
”Okej, ni kan gå hem nu och vila rösterna till imorgon.” Marie log stolt. ”Jag känner mig på mig att ni inte gör mig besvikna när det väl gäller!”
Vi log mot varandra. Förut hade jag aldrig sett dom och nu var allihopa som mina bästa vänner. Jag kände på mig att den här vänskapen skulle hålla länge, i både vått och torrt...
”Vi syns imorgon här vid halv elva så åker vi allihopa till stan när alla samlats. Tävlingen börjar tolv, men det är bra att vara där en stund innan så ni hittar allt. Blir det okej?” avslutade Marie meningen och såg på oss, en efter en.
Vi alla nickade och gick ut ur musikrummet. ”Vi syns imorgon!” Vi sa hej då till varandra och gick sedan åt olika håll...
”Jag är hemma!” ropade jag så fort jag kom innanför dörren.
”Hur var det idag?” frågade Malin från köket.
Jag kom in till köket och gav henne en kram. ”Bara bra! Jag tror vi har en chans att bli några av de bästa imorgon!” Jag kände hur mitt ansikte började göra ont; jag hade haft ett leende hela dagen.
”Du vet inte hur roligt det där är att höra!” Marie log brett tillbaka.
Jag förvånades över hur snabbt vår relation med varandra hade växt och blivit starkare. Mitt humör var allt mer glatt och positivt, jag hade fått vänner, bättre självförtroende och det viktigaste av allt; jag hade blivit kompis med både Malin och Markus, mina låtsasföräldrar...
”Jennie, hallå?”
”Eh, va?” Jag skakade på huvudet.
”Sover du?” skrattade Malin. ”Eller har du fastnat i din egna lilla värld?” Hon rörde om i grytan.
Jag log lite. ”Vad blir det för mat?”
”Spagetti och köttfärssås. Det blir väl bra?”
”Jadå”, svarade jag och nickade. ”Jag går upp en stund!”
”Jag ropar när det blir mat! Somna inte!” ropade Malin medan jag sprang upp för trappen.
”Nej då!” ropade jag och stängde dörren efter mig. Direkt när jag kom in i rummet sattes musiken på och jag slängde mig i sängen. Nu var det inte ShineDown som spelades, utan One Direction. Ett stort leende kröp upp på mina läppar och jag kände hur ansiktet gjorde ont. De fem killarna hade förändrat mitt liv, tack vare deras sång...
”Don't need make-up, to cover up”, nynnade jag. Tävlingen var imorgon. Jag och fyra andra skulle sjunga en låt tillsammans. Vi hade en chans att vinna, men lika stor chans att förlora. Dessutom hade jag aldrig varit på en scen. Okej, visst, möjligtvis med musikgruppen. Men aldrig för fler än dom. Det skrämde mig en liten bit... Hur skulle det egentligen gå? Vilken plats skulle vi komma på? Hur många var med? Vem skulle vi få träffa om vi vann...?
Jag ryckte till. Min ficka vibrerade och jag tog fram mobilen.
”Jennie här!”
”Vas happenin'?” Alexis skrattade.
”Inte alls mycket”, sa jag och skrattade. ”Snart mat. Du själv?”
”Nervös inför imorgon. Är inte du det?”
”Nej, inte alls!” ljög jag.
”Lycko dig! Jag håller på att dö av nervositet!”
Jag skrattade igen. ”Så farligt är det väl inte. Jag menar... vi kommer inte stå själv där uppe. Vi är ju fem stycken”, sa jag lugnt.
”Sant... Men jag är fortfarande nervös!”
”Tänk på priset. Träffa en kändis och träffa han eller henne. Kommer inte det bli grymt?”
Alexis verkade bli lugnare. ”Okej, du har rätt. Igen.” Hon skrattade. ”Vi syns imorgon. Hej då!”
Dagarna gick och jag började känna mig allt mer säker med mig själv. Mitt liv hade äntligen fått sin ändring. Emma var inte lika på mig nu, hon var nog snarare avundsjuk.
Det var kvällen innan talangjakten. Vi hade tränat väldigt mycket för den här stunden och vi kände oss alla lika säkra.
”Okej, ni kan gå hem nu och vila rösterna till imorgon.” Marie log stolt. ”Jag känner mig på mig att ni inte gör mig besvikna när det väl gäller!”
Vi log mot varandra. Förut hade jag aldrig sett dom och nu var allihopa som mina bästa vänner. Jag kände på mig att den här vänskapen skulle hålla länge, i både vått och torrt...
”Vi syns imorgon här vid halv elva så åker vi allihopa till stan när alla samlats. Tävlingen börjar tolv, men det är bra att vara där en stund innan så ni hittar allt. Blir det okej?” avslutade Marie meningen och såg på oss, en efter en.
Vi alla nickade och gick ut ur musikrummet. ”Vi syns imorgon!” Vi sa hej då till varandra och gick sedan åt olika håll...
----
”Jag är hemma!” ropade jag så fort jag kom innanför dörren.
”Hur var det idag?” frågade Malin från köket.
Jag kom in till köket och gav henne en kram. ”Bara bra! Jag tror vi har en chans att bli några av de bästa imorgon!” Jag kände hur mitt ansikte började göra ont; jag hade haft ett leende hela dagen.
”Du vet inte hur roligt det där är att höra!” Marie log brett tillbaka.
Jag förvånades över hur snabbt vår relation med varandra hade växt och blivit starkare. Mitt humör var allt mer glatt och positivt, jag hade fått vänner, bättre självförtroende och det viktigaste av allt; jag hade blivit kompis med både Malin och Markus, mina låtsasföräldrar...
”Jennie, hallå?”
”Eh, va?” Jag skakade på huvudet.
”Sover du?” skrattade Malin. ”Eller har du fastnat i din egna lilla värld?” Hon rörde om i grytan.
Jag log lite. ”Vad blir det för mat?”
”Spagetti och köttfärssås. Det blir väl bra?”
”Jadå”, svarade jag och nickade. ”Jag går upp en stund!”
”Jag ropar när det blir mat! Somna inte!” ropade Malin medan jag sprang upp för trappen.
”Nej då!” ropade jag och stängde dörren efter mig. Direkt när jag kom in i rummet sattes musiken på och jag slängde mig i sängen. Nu var det inte ShineDown som spelades, utan One Direction. Ett stort leende kröp upp på mina läppar och jag kände hur ansiktet gjorde ont. De fem killarna hade förändrat mitt liv, tack vare deras sång...
”Don't need make-up, to cover up”, nynnade jag. Tävlingen var imorgon. Jag och fyra andra skulle sjunga en låt tillsammans. Vi hade en chans att vinna, men lika stor chans att förlora. Dessutom hade jag aldrig varit på en scen. Okej, visst, möjligtvis med musikgruppen. Men aldrig för fler än dom. Det skrämde mig en liten bit... Hur skulle det egentligen gå? Vilken plats skulle vi komma på? Hur många var med? Vem skulle vi få träffa om vi vann...?
Jag ryckte till. Min ficka vibrerade och jag tog fram mobilen.
”Jennie här!”
”Vas happenin'?” Alexis skrattade.
”Inte alls mycket”, sa jag och skrattade. ”Snart mat. Du själv?”
”Nervös inför imorgon. Är inte du det?”
”Nej, inte alls!” ljög jag.
”Lycko dig! Jag håller på att dö av nervositet!”
Jag skrattade igen. ”Så farligt är det väl inte. Jag menar... vi kommer inte stå själv där uppe. Vi är ju fem stycken”, sa jag lugnt.
”Sant... Men jag är fortfarande nervös!”
”Tänk på priset. Träffa en kändis och träffa han eller henne. Kommer inte det bli grymt?”
Alexis verkade bli lugnare. ”Okej, du har rätt. Igen.” Hon skrattade. ”Vi syns imorgon. Hej då!”
Kapitel 9 äntligen ute efter en lång tids väntan. Stort förlåt för att det dröjer! Men jag har mycket träningar och jag vill också vara med mina vänner...
Men tänk så här; den som väntar länge får något gott! Right? :3
Kapitlet är i alla fall ute, och jag chansar att nästa kommer (kanske) på onsdag. Låter det bra...? :)
URSÄKTA FÖR DRÖJERMÅL!!!
Jag är faktiskt jätteledsen, men ibland kan man inte skriva. Men livet kom i mellan! (tagen av William Spetz)... :/
Men nu håller jag faktiskt på med kapitel 9, så den kommer ut ikväll vid kvart i åtta kanske. :)
HÅLL NU TUMMARNA ALLIHOPA!
SÖKER EN SOM ÄR BRA PÅ HEADERS! Har inte direkt tid eftersom det är kanottävling i helgen också, så kommer få träna lite extra...
Var inte blyga att lägga in ett "JAG KAN!!" för jag bits inte nu längre. Det kan min mamma försäkra... :')
Trögt fram
Förlåt för en lång väntan på ett nytt kapitel, men som jag sagt tidigare hade jag ett träningsläger med kanoten. Inte påbörjat ett nytt kapitel än alltså, men kommer göra det snart.
Vill gärna ha tips, olika idéer, kommentarer... allt möjligt för att den här 'novellen' ska bli så bra som möjligt!
Håller på att leta en bättre design och göra en ny header också. Hoppas ni blir nöjda med den... :)
Måste nu gå, somnlösa nätter och måste ta igen lite...
Vi hörs! :)
Talangjakten - Kapitel 8
Efter allihopa hade sjungit klart, fick vi gå ut. Men Marie stannade mig, den där Isabelle och de tre andra tjejerna.
”Kan ni stanna en stund, flickor?”
Ingen sa emot, utan stod kvar vid dörröppningen. ”Var det något du ville?” frågade Isabelle.
”Ja, faktiskt”, svarade Marie och log. ”Sätt er ner.” Vi alla gjorde som hon sa. Alla såg nog minst lika förvirrade ut. Marie stängde dörren och såg först ner i golvet, sedan på oss. ”Jag har idag hört er alla sjunga, och jag vet vad ni har för talanger. Lite förvånad att jag inte hittat er tidigare... Hur som helst. Jag undrar om ni skulle vilja vara med i en talangjakt?” Hon log lite bredare än tidigare.
Ingen sa något på en gång. ”Vart ligger den då?” frågade hon med dom turkosa ögonen.
”Jadu, Louise, den ligger här i stan bara.” Hon såg på var och en. ”Så... Skulle ni vilja försöka?”
Vi såg på varandra. Jag kände inte igen någon utav dom, och nu ville Marie att vi skulle sjunga tillsammans på en talangjakt...?
”Är ni med eller?” Maries leende hade blivit mindre, men hon hade höjt sina ögonbryn och såg på oss med en hoppfylld blick.
”Eh”, började jag, ”jag vet inte ens vilka de är...”
”Åh. I alla fall; det här är Liza, Isabelle, Alexis och Louise.” Hon pekade på var och en. ”Det här är Jennie allihopa”, sa hon och pekade tillslut på mig. ”Är ni med?”
”Vilken låt har du i så fall tänkt?” Isabelle såg mot Marie.
”Jag hade faktiskt tänkt att ni kunde göra What makes you beautiful! Tänkte på det eftersom ni sjöng den idag. Jag frågar en gång till... Skulle ni vilja vara med?” Hennes leende blev större igen.
Vi såg på varandra igen. ”Kan vi få prata en stund?” frågade allihopa i mun på varandra.
Marie ryckte på axlarna. ”Visst, tänk igenom saken ordentligt!”
Vi fem gick ut från rummet och började diskutera...
”Så, har ni bestämt er?” frågade Marie när vi kom in. Hon satt fortfarande kvar på bänken när vi kom in, men ställde sig sedan upp.
Vi nickade. ”Ja, det har vi”, svarade Liza och log lite. Fastän vi varken hade pratat eller ens sett varandra – ovanligt – så kom vi väldigt bra överens.
”Nå?” frågade Marie glatt.
”Vi vill vara med!” sa vi i mun på varandra.
”Åh! Vad roligt!” Marie började hoppa på stället. ”Jag menar... Vinnaren får 5000 kronor till skolan. Om ni vinner, kan vi få dom pengarna och göra om lite på skolan!” Marie log med hela ansiktet.
Vi log tillbaka.” Ska vi träna själva eller med dig?”
”Idag kan ni få träna själva. Men resten av dagarna kan ni väl komma hit när skolan slutar? Jag antar att ni alla slutar samma tid, eller hur?”
”Vilket datum är talangjakten?” frågade jag.
”Om exakt en vecka! Förlåt att ni kanske fått för lite tid att träna men jag hoppas verkligen att det ändå kommer gå bra för er! Eller förresten; jag vet att det kommer gå bra för er!” Hon log brett igen och började hoppa. ”Och om ni vinner kommer ni få en gratis resa till London – alltså till England – och spela in en låt med någon känd artist!”
”Vem då?” frågade Alexis. Jag såg att hennes ögon höll på att ploppa ut ur hennes huvud. Jag fnittrade till.
Marie verkade inte märka mig, utan suckade. ”Det sa dom aldrig. Men jag antar att ni inte kommer bli besvikna vilket fall! Men hur som helst... Gå hem nu, börja öva in låten och kom tillbaka imorgon för att köra några gånger?”
”Hur ska du göra med musikgruppen då?” frågade Isabelle. Hon la armarna i kors över bröstet.
”Den är bara en gång i veckan och nästa vecka blir det inställt på grund utav eran tävling. Det gör väl inget? Vi syns imorgon!”
”Nej då, det gör ingenting alls. Hej då!” Vi log mot varandra och gick ut ur rummet.
Tänk att mitt liv blev så förändrat, det hade jag aldrig trott. På så kort tid också...
Efter allihopa hade sjungit klart, fick vi gå ut. Men Marie stannade mig, den där Isabelle och de tre andra tjejerna.
”Kan ni stanna en stund, flickor?”
Ingen sa emot, utan stod kvar vid dörröppningen. ”Var det något du ville?” frågade Isabelle.
”Ja, faktiskt”, svarade Marie och log. ”Sätt er ner.” Vi alla gjorde som hon sa. Alla såg nog minst lika förvirrade ut. Marie stängde dörren och såg först ner i golvet, sedan på oss. ”Jag har idag hört er alla sjunga, och jag vet vad ni har för talanger. Lite förvånad att jag inte hittat er tidigare... Hur som helst. Jag undrar om ni skulle vilja vara med i en talangjakt?” Hon log lite bredare än tidigare.
Ingen sa något på en gång. ”Vart ligger den då?” frågade hon med dom turkosa ögonen.
”Jadu, Louise, den ligger här i stan bara.” Hon såg på var och en. ”Så... Skulle ni vilja försöka?”
Vi såg på varandra. Jag kände inte igen någon utav dom, och nu ville Marie att vi skulle sjunga tillsammans på en talangjakt...?
”Är ni med eller?” Maries leende hade blivit mindre, men hon hade höjt sina ögonbryn och såg på oss med en hoppfylld blick.
”Eh”, började jag, ”jag vet inte ens vilka de är...”
”Åh. I alla fall; det här är Liza, Isabelle, Alexis och Louise.” Hon pekade på var och en. ”Det här är Jennie allihopa”, sa hon och pekade tillslut på mig. ”Är ni med?”
”Vilken låt har du i så fall tänkt?” Isabelle såg mot Marie.
”Jag hade faktiskt tänkt att ni kunde göra What makes you beautiful! Tänkte på det eftersom ni sjöng den idag. Jag frågar en gång till... Skulle ni vilja vara med?” Hennes leende blev större igen.
Vi såg på varandra igen. ”Kan vi få prata en stund?” frågade allihopa i mun på varandra.
Marie ryckte på axlarna. ”Visst, tänk igenom saken ordentligt!”
Vi fem gick ut från rummet och började diskutera...
----
”Så, har ni bestämt er?” frågade Marie när vi kom in. Hon satt fortfarande kvar på bänken när vi kom in, men ställde sig sedan upp.
Vi nickade. ”Ja, det har vi”, svarade Liza och log lite. Fastän vi varken hade pratat eller ens sett varandra – ovanligt – så kom vi väldigt bra överens.
”Nå?” frågade Marie glatt.
”Vi vill vara med!” sa vi i mun på varandra.
”Åh! Vad roligt!” Marie började hoppa på stället. ”Jag menar... Vinnaren får 5000 kronor till skolan. Om ni vinner, kan vi få dom pengarna och göra om lite på skolan!” Marie log med hela ansiktet.
Vi log tillbaka.” Ska vi träna själva eller med dig?”
”Idag kan ni få träna själva. Men resten av dagarna kan ni väl komma hit när skolan slutar? Jag antar att ni alla slutar samma tid, eller hur?”
”Vilket datum är talangjakten?” frågade jag.
”Om exakt en vecka! Förlåt att ni kanske fått för lite tid att träna men jag hoppas verkligen att det ändå kommer gå bra för er! Eller förresten; jag vet att det kommer gå bra för er!” Hon log brett igen och började hoppa. ”Och om ni vinner kommer ni få en gratis resa till London – alltså till England – och spela in en låt med någon känd artist!”
”Vem då?” frågade Alexis. Jag såg att hennes ögon höll på att ploppa ut ur hennes huvud. Jag fnittrade till.
Marie verkade inte märka mig, utan suckade. ”Det sa dom aldrig. Men jag antar att ni inte kommer bli besvikna vilket fall! Men hur som helst... Gå hem nu, börja öva in låten och kom tillbaka imorgon för att köra några gånger?”
”Hur ska du göra med musikgruppen då?” frågade Isabelle. Hon la armarna i kors över bröstet.
”Den är bara en gång i veckan och nästa vecka blir det inställt på grund utav eran tävling. Det gör väl inget? Vi syns imorgon!”
”Nej då, det gör ingenting alls. Hej då!” Vi log mot varandra och gick ut ur rummet.
Tänk att mitt liv blev så förändrat, det hade jag aldrig trott. På så kort tid också...
Kapitel 8 är nu ute! Kände mig lite taskig som inte lagt ut något på några dagar, sååå... Här är det! What do you think guys? :)
Tråkigt? Borde hända mer? För mycket prat? Säg mig vad ni tycker! Blir bara glad över era kommentarer... :3
MinBlogg ♥
Måste vara ärlig nu...
Jag kommer vara inaktiv nästan hela veckan. Har träningsläger med kanoten, två-tre träningar per dag och få se om jag hinner skriva. Idag kanske jag hinner lite, kanske någon rad eller så, men kommer nog inte ut ett kapitel. Har ganska mycket kvar... :/
Ska fixa designen och en ny header, behöver bara lite tid om ni nu kan ge lilla mig det...? :)
Btw... Grattis på namnsdagen lilla Sofie!
Åh, vad snälla ni är... Tackar! :D
Svar på fråga;
Fråga;
dom tjejerna som vann på dayviews dom var inte med så mycket. kommer dom va med något mer ? för det vara typ bara två tre rader om den ena tjejen ? <3
Svar;
Jo, dom ska vara med mer. Har bara inte kommit på riktigt vart... Men de kommer snart in, lovar ;)
Falskt - Kapitel 7
”Okej”, sa Marie och slog ihop händerna, ”vem vill börja sjunga?” Emma var snabb på att räcka upp handen, men Marie skakade bara på huvudet. ”Nej Emma. Du börjar alltid. Borde inte någon annan få börja?” Hon såg sig omkring i rummet.
Jag försökte göra mig så liten som möjligt i den stol jag satt i. Jag ville verkligen inte börja. Jag kunde inte ens texten!
Maries blick stannade, och på vem? Mig såklart! ”Jennie?”
”Ja?” sa jag lågt.
”Skulle du kanske vilja börja sjunga?” Hon log.
”Ehm...” Jag såg mig omkring i rummet. ”Nej.”
”Varför inte?”
”Jo, alltså.” Jag tog en hårslinga och snurrade den runt fingret. Kom på någonting smart att säga din idiot!
”Varför vill du inte sjunga för oss? Du har väl inte scenskräck?”
”Jo!” sa jag snabbt. Jag hörde Emma kväva ett skratt.
Marie verkade inte märka någonting. ”Men det är det vi jobbar med; att få bort scenskräck!”
”Men... Jag vill ändå inte sjunga”, mumlade jag lågt och satte mig rakt.
”Sluta klaga! Upp och sjung nu!” Emma knuffade upp mig. ”Var inte en sån fegis.” Hon log sitt elaka leende.
”Bra! Vill du ha med eller utan text?” frågade Marie vänligt.
”Helst med.” Jag tog emot papperet hon gav mig och flummade igenom hela texten. Den verkade inte alls svår – vilken engelska har någonsin varit svårt för mig? Jag kunde kanske ge den en chans. Men sjunga...?
”Okej”, Marie slog ihop händerna igen, ”jag sätter på musiken när du väl är redo.”
Jag drog in ett djupt andetag. Skulle jag verkligen göra det? ”Okej, jag är redo... nu.” Jag väntade spänt på att musiken skulle börja.
”3, 2, 1”, mumlade Marie för sig själv och tryckte på knappen. Musiken kom efter någon sekund.
Jag såg ner mot papperet, och började känna hur min fot stampade i takt med rytmen. Min kropp följde helt enkelt med. Jag såg på papperet igen och öppnade munnen; den formade de ord som stod på papperet. Medan jag läste och sjung texten såg jag upp nån gång. Emma satt som vanligt med spydig blick, men jag såg att hon var lika förvånade som alla andra. Jag förstod inte varför alla såg så förvånade ut... Det måste vara för att jag lät så dåligt!
”Baby...” Jag hann inte längre innan musiken stängdes av. ”Var det så dåligt?” frågade jag lågt.
”Nej”, mumlade Marie och skakade på huvudet. ”Tvärtemot!”
Jag såg på henne med höjda ögonbryn. ”Vad menar du?”
”Du kan sjunga. Du har rösten, helt enkelt. Varför har du aldrig sökt hit förut?”
”Jag...” Min blick for från Emma till Marie. ”Jag har aldrig sjungit förut. Aldrig högt, bara i tankarna. Kanske.”
”Så... du har aldrig sjungit, aldrig tagit en lektion... Kan du spela något instrument?” Marie log helt plötsligt bredare.
”Eh...” Jag var helt omtumlad. ”Jag vet inte. Aldrig spelat något.”
”Skulle du vilja ta lektioner för att spela något instrument? Gitarr, piano, trummor, flöjt?”
Jag såg snabbt mot Emma. Hennes ansikte var ihop skrynklat; hon såg väldigt arg ut. ”Visst”, svarade jag bara. ”Kan jag få sitta nu?”
Marie nickade. ”Ja. Ja, det är klart!” Hon skakade lite på huvudet. ”Vem vill sjunga nu?”
Emma räckte upp handen lika snabbt som första gången. ”Jag vill, Marie!”
Marie suckade och såg bakåt en stund. ”Okej Emma. Din tur att sjunga nu då. Med eller utan text?”
”Utan”, sa hon kort, ställde sig upp och kastade en giftig blick mot mig. Hon gillade verkligen inte mig. Alls.
”Jag sätter på musiken... nu!” Och sedan rullade musiken iväg. Plötsligt började Emma sjunga.
Det här var det värsta jag hört... Emma kunde inte alls sjunga! Hon hade verkligen inte en talang!
”Okej”, sa Marie och slog ihop händerna, ”vem vill börja sjunga?” Emma var snabb på att räcka upp handen, men Marie skakade bara på huvudet. ”Nej Emma. Du börjar alltid. Borde inte någon annan få börja?” Hon såg sig omkring i rummet.
Jag försökte göra mig så liten som möjligt i den stol jag satt i. Jag ville verkligen inte börja. Jag kunde inte ens texten!
Maries blick stannade, och på vem? Mig såklart! ”Jennie?”
”Ja?” sa jag lågt.
”Skulle du kanske vilja börja sjunga?” Hon log.
”Ehm...” Jag såg mig omkring i rummet. ”Nej.”
”Varför inte?”
”Jo, alltså.” Jag tog en hårslinga och snurrade den runt fingret. Kom på någonting smart att säga din idiot!
”Varför vill du inte sjunga för oss? Du har väl inte scenskräck?”
”Jo!” sa jag snabbt. Jag hörde Emma kväva ett skratt.
Marie verkade inte märka någonting. ”Men det är det vi jobbar med; att få bort scenskräck!”
”Men... Jag vill ändå inte sjunga”, mumlade jag lågt och satte mig rakt.
”Sluta klaga! Upp och sjung nu!” Emma knuffade upp mig. ”Var inte en sån fegis.” Hon log sitt elaka leende.
”Bra! Vill du ha med eller utan text?” frågade Marie vänligt.
”Helst med.” Jag tog emot papperet hon gav mig och flummade igenom hela texten. Den verkade inte alls svår – vilken engelska har någonsin varit svårt för mig? Jag kunde kanske ge den en chans. Men sjunga...?
”Okej”, Marie slog ihop händerna igen, ”jag sätter på musiken när du väl är redo.”
Jag drog in ett djupt andetag. Skulle jag verkligen göra det? ”Okej, jag är redo... nu.” Jag väntade spänt på att musiken skulle börja.
”3, 2, 1”, mumlade Marie för sig själv och tryckte på knappen. Musiken kom efter någon sekund.
Jag såg ner mot papperet, och började känna hur min fot stampade i takt med rytmen. Min kropp följde helt enkelt med. Jag såg på papperet igen och öppnade munnen; den formade de ord som stod på papperet. Medan jag läste och sjung texten såg jag upp nån gång. Emma satt som vanligt med spydig blick, men jag såg att hon var lika förvånade som alla andra. Jag förstod inte varför alla såg så förvånade ut... Det måste vara för att jag lät så dåligt!
”Baby...” Jag hann inte längre innan musiken stängdes av. ”Var det så dåligt?” frågade jag lågt.
”Nej”, mumlade Marie och skakade på huvudet. ”Tvärtemot!”
Jag såg på henne med höjda ögonbryn. ”Vad menar du?”
”Du kan sjunga. Du har rösten, helt enkelt. Varför har du aldrig sökt hit förut?”
”Jag...” Min blick for från Emma till Marie. ”Jag har aldrig sjungit förut. Aldrig högt, bara i tankarna. Kanske.”
”Så... du har aldrig sjungit, aldrig tagit en lektion... Kan du spela något instrument?” Marie log helt plötsligt bredare.
”Eh...” Jag var helt omtumlad. ”Jag vet inte. Aldrig spelat något.”
”Skulle du vilja ta lektioner för att spela något instrument? Gitarr, piano, trummor, flöjt?”
Jag såg snabbt mot Emma. Hennes ansikte var ihop skrynklat; hon såg väldigt arg ut. ”Visst”, svarade jag bara. ”Kan jag få sitta nu?”
Marie nickade. ”Ja. Ja, det är klart!” Hon skakade lite på huvudet. ”Vem vill sjunga nu?”
Emma räckte upp handen lika snabbt som första gången. ”Jag vill, Marie!”
Marie suckade och såg bakåt en stund. ”Okej Emma. Din tur att sjunga nu då. Med eller utan text?”
”Utan”, sa hon kort, ställde sig upp och kastade en giftig blick mot mig. Hon gillade verkligen inte mig. Alls.
”Jag sätter på musiken... nu!” Och sedan rullade musiken iväg. Plötsligt började Emma sjunga.
Det här var det värsta jag hört... Emma kunde inte alls sjunga! Hon hade verkligen inte en talang!
NU, efter ett litet avbrott, LIGGER KAPITEL 7 UTE! Woop, woop!
Vad tycks? Och jag lovar! Snart kommer killarna in, för er som undrar. Ville bara ha en "inledning". Flera andra börjar så tvärt, så ja... c:
Men var tycker ni? :)
Lite information...
Den här veckan får jag se hur många kapitel som kommer ut. Har träningar och läxor som kommer upp för varje dag. Det kanske kommer komma ut ett imorgon (så håll utkik!)
Annars går det bra i livet. Någon som tycker jag borde skriva längre/kortare, mer/mindre kapitel? Vad ska hända? Lite idéer är aldrig fel!
Woop, woop! Ha en fortsatt trevlig kväll så ska jag börja klura ut vad som ska hända i nästa kapitel... ;)
FÖLJ GÄRNA MIN TWITTER (@swfiie1Dx) OCH TUMBLR (klicka här)! :D
Musikgruppen - Kapitel 6
Mina böcker lades in i skåpet medan jag själv tänkte. Skåpet stängdes tyst. Mina fötter rörde sig mot utgången. Musikgruppen skulle börja om en kvart, så jag hade inte direkt bråttom.
Skolan var nästan tom på elever, det var bara några få som stod kvar vid skåp eller satt vid bänkar och småpratade. De verkade inte ens märka att jag gick förbi; alltså inga förolämpningar.
Jag log lite. Emma var med i musikgruppen, och hon skulle sjunga. Tänk om hon inte alls kunde sjunga, skulle någon skratta åt henne? Men om hon var bra, vad skulle då hända? Tänk om jag skulle behöva sjunga, vad skulle jag då göra?! Visst. Jag kunde ge det ett försök, men kanske bara mumla igenom sången då. Nu blev jag sådär osäker igen. Skulle jag verkligen gå med? Jag ville inte göra bort mig och bli ännu mer mobbad eftersom Emma skulle se det. Och kanske filma. Internet... Det blev plötslig ett väldigt skrämmande ord... Det var bestämt. Jag tänkte inte sjunga någon låt...
Stora klockan på gården ringde. Jag såg upp mot den och fick genast panik. Den var halv tre och musikgruppen hade börjat för tio minuter sedan. Mina ben blev lite stressade och ställde sig snabbt upp för att springa till rummet.
Rum 14, rum 14, rum 14, tänkte jag medan mina ben sprang. Mina ögon fann dörren och jag ryckte upp den.
”Förlåt att jag är försenad, klockan...” Jag blev tyst och dog ett djupt andetag. ”Jag glömde bort tiden.” Mina ögon for genom hela rummet, försökte känna igen allihopa. Emma såg in i mina ögon med en iskall blick.
”Är det du som heter Jennie?” En ganska ung kvinna såg på mig. Hon hade kort, brunt hår som stod åt alla håll, glasögon som glidit ner på näsan och små fräknar på kinderna. Hon hade på sig en lång kjol, ett bälte vid midjan och en långärmad tröja som var lite slapp vid armarna.
”Ja, det är jag”, svarade jag lågt.
”Välkommen hit till musikgruppen! Jag heter Marie Andersson och är eran lärare, kan man säga.” Hon log brett.
Emma log retsamt mot mig och vinkade smått. Jag vände genast bort blicken.
Marie harklade sig och slet åt sig min blick. ”Idag ska vi sjunga, allihopa. Man kan få sjunga med någon annan eller själv.” Hon såg omkring i rummet. Jag följde hennes blick och stelnade till; jag förstod vad hon ville. ”Kan du inte sätta dig bredvid Emma idag?” Marie tittade in i mina skräckslagna ögon med ett leende på läpparna. Hon verkade inte förstå mitt hemliga meddelande.
”Jag...” Min mun öppnades och stängdes, som en fisk på torra land. Inget ljud kom ut, jag kunde inte säga emot.
”Jennie.” Marie la en arm på min axel. ”Gärna idag, vi måste börja för att hinna klart med allting. Om du bara sätter dig ner nu så kan jag berätta vad vi ska hålla på med idag.” Hon puttade mig lätt framåt.
Jag gick fram med stela ben till den lediga platsen bredvid Emma. Det kändes precis som på dagis; man blev alltid tvingad att sitta ner, fastän det var bredvid sin värsta fiende. Jag satte mig ner och såg rakt fram, vägrade att möta hennes blick.
”Hej tönt”, sa Emma väldigt lågt för att inte Marie skulle höra. Hon hade en retsam ton. Det här bådade inte gott för mig...
”Okej”, Marie slog ihop händerna. ”Idag ska vi sjunga tillsammans, eller själva om man vill.” Jag såg att Emma satte sig rakare upp.
”Vilken låt är det?” En tjej med mörkblont hår. Hon hade gröna ögon och såg inte så lång ut.
”Jadu Isabelle.” Marie log brett. ”Idag ska vi sjunga What makes you beautiful!”
Jag såg hur flera log och viskade till varandra. Hon med den mörkblonda håret, Isabelle, satt och viskade med två andra tjejer; en med kastanjebrunt hår och gråblåa ögon, och sedan med en annan med blondbrunt hår och blåa ögon.
Det var nästan bara två personer som inte pratade; jag och en annan tjej med lite turkos ögon – ovanligt. Hon hade ganska lockigt, blont hår med bruna slingor. Hon var söt.
Emma satt bredvid Emelie och Amy och diskuterade glatt; ”Jag tänker absolut sjunga!”
Jag vill inte sjunga, tänkte jag, jag vet inte ens vilken låt det är...
Mina böcker lades in i skåpet medan jag själv tänkte. Skåpet stängdes tyst. Mina fötter rörde sig mot utgången. Musikgruppen skulle börja om en kvart, så jag hade inte direkt bråttom.
Skolan var nästan tom på elever, det var bara några få som stod kvar vid skåp eller satt vid bänkar och småpratade. De verkade inte ens märka att jag gick förbi; alltså inga förolämpningar.
Jag log lite. Emma var med i musikgruppen, och hon skulle sjunga. Tänk om hon inte alls kunde sjunga, skulle någon skratta åt henne? Men om hon var bra, vad skulle då hända? Tänk om jag skulle behöva sjunga, vad skulle jag då göra?! Visst. Jag kunde ge det ett försök, men kanske bara mumla igenom sången då. Nu blev jag sådär osäker igen. Skulle jag verkligen gå med? Jag ville inte göra bort mig och bli ännu mer mobbad eftersom Emma skulle se det. Och kanske filma. Internet... Det blev plötslig ett väldigt skrämmande ord... Det var bestämt. Jag tänkte inte sjunga någon låt...
Stora klockan på gården ringde. Jag såg upp mot den och fick genast panik. Den var halv tre och musikgruppen hade börjat för tio minuter sedan. Mina ben blev lite stressade och ställde sig snabbt upp för att springa till rummet.
Rum 14, rum 14, rum 14, tänkte jag medan mina ben sprang. Mina ögon fann dörren och jag ryckte upp den.
”Förlåt att jag är försenad, klockan...” Jag blev tyst och dog ett djupt andetag. ”Jag glömde bort tiden.” Mina ögon for genom hela rummet, försökte känna igen allihopa. Emma såg in i mina ögon med en iskall blick.
”Är det du som heter Jennie?” En ganska ung kvinna såg på mig. Hon hade kort, brunt hår som stod åt alla håll, glasögon som glidit ner på näsan och små fräknar på kinderna. Hon hade på sig en lång kjol, ett bälte vid midjan och en långärmad tröja som var lite slapp vid armarna.
”Ja, det är jag”, svarade jag lågt.
”Välkommen hit till musikgruppen! Jag heter Marie Andersson och är eran lärare, kan man säga.” Hon log brett.
Emma log retsamt mot mig och vinkade smått. Jag vände genast bort blicken.
Marie harklade sig och slet åt sig min blick. ”Idag ska vi sjunga, allihopa. Man kan få sjunga med någon annan eller själv.” Hon såg omkring i rummet. Jag följde hennes blick och stelnade till; jag förstod vad hon ville. ”Kan du inte sätta dig bredvid Emma idag?” Marie tittade in i mina skräckslagna ögon med ett leende på läpparna. Hon verkade inte förstå mitt hemliga meddelande.
”Jag...” Min mun öppnades och stängdes, som en fisk på torra land. Inget ljud kom ut, jag kunde inte säga emot.
”Jennie.” Marie la en arm på min axel. ”Gärna idag, vi måste börja för att hinna klart med allting. Om du bara sätter dig ner nu så kan jag berätta vad vi ska hålla på med idag.” Hon puttade mig lätt framåt.
Jag gick fram med stela ben till den lediga platsen bredvid Emma. Det kändes precis som på dagis; man blev alltid tvingad att sitta ner, fastän det var bredvid sin värsta fiende. Jag satte mig ner och såg rakt fram, vägrade att möta hennes blick.
”Hej tönt”, sa Emma väldigt lågt för att inte Marie skulle höra. Hon hade en retsam ton. Det här bådade inte gott för mig...
”Okej”, Marie slog ihop händerna. ”Idag ska vi sjunga tillsammans, eller själva om man vill.” Jag såg att Emma satte sig rakare upp.
”Vilken låt är det?” En tjej med mörkblont hår. Hon hade gröna ögon och såg inte så lång ut.
”Jadu Isabelle.” Marie log brett. ”Idag ska vi sjunga What makes you beautiful!”
Jag såg hur flera log och viskade till varandra. Hon med den mörkblonda håret, Isabelle, satt och viskade med två andra tjejer; en med kastanjebrunt hår och gråblåa ögon, och sedan med en annan med blondbrunt hår och blåa ögon.
Det var nästan bara två personer som inte pratade; jag och en annan tjej med lite turkos ögon – ovanligt. Hon hade ganska lockigt, blont hår med bruna slingor. Hon var söt.
Emma satt bredvid Emelie och Amy och diskuterade glatt; ”Jag tänker absolut sjunga!”
Jag vill inte sjunga, tänkte jag, jag vet inte ens vilken låt det är...
Tävlingen är avslutad och fyra lyckliga personer blev valda. Tack för alla andra som ansökte! :)
Vinnarna blev; Isabelle, Alexis, Louise och Liza. c:
Vinnarna blev; Isabelle, Alexis, Louise och Liza. c:
Vad tycker ni om det här kapitlet? Lite rörigt eller var det bra? Öppen för kommenterer! :)
One Direction - Kapitel 5
Idag på svensklektionen fick vi en svår uppgift. Vi ska skriva om någonting vi verkligen tycker om och sedan redovisa det för lärarn om en vecka. På en vecka måste jag komma någonting jag gillar, kanske älskar, och sedan redovisa för henne. Vad fan skulle man ta? Jag har aldrig gillat något speciellt i mitt liv. Det här var en väldigt svår uppgift som jag aldrig kommer kunna göra klart. Vad skulle jag ta?
Vid lunchen satt jag vid mitt egna lilla bord i hörnet. Det var pannkaka, en utav de få goda maträtterna i skolan. Jag petade lite i maten och såg ut över matsalen. Det var ofta såhär jag gjorde på lunchen; kollade på andra elever. Det kan verka lite... annorlunda, men om man satt själv och inte hade någon att prata med för att alla var såna idioter. Vad skulle du gjort då?
Jag tog en tugga av pannkakan och tuggade långsamt.
Jag ville vara som dom, kunna leva som dom gjorde. Men nu satt jag här som jag alltid gjorde, tänkte på vad jag skulle vilja göra istället för att göra det. Vad var det för fel på mig?
”Ska du till Emmas party i helgen?”
”Det kommer bli grymt!”
”Usch, jag hatar den här maten...”
”Titta inte, men jag tror Elias nyss log mot dig!”
Jag suckade. Alla pratade om någonting; de skrattade, log, såg surt på någon eller bara hade det bra. Alla pratade med någon. Alla förutom jag. Tårarna brände ännu en gång bakom ögonlocken. Jag ställde mig upp, tog brickan med den nästan orörda maten med mig och gick till disken för att lämna det. Med snabba steg gick jag ut från matsalen och ut till skolgården. Solen var inte framme och värmde. Jag fortsatte att gå tills jag kom in till skogen. Där inne hade jag en egen liten glänta där nästan inga brukade gå förbi. När jag kom fram till gläntan satte jag mig ner med knäna till hakan, la armarna omkring dom och la ner huvudet. Tårarna började rinna; jag orkade – jag ville inte – bry mig om det. Mitt liv var piss och kommer alltid vara så.
Allt fler och fler röster hördes ju längre tiden gick. Massor av skratt och rop; det hade blivit rast.
Jag kände inte att jag ville gå på några mer lektioner för dagen. Problemet var att jag aldrig någonsin hade skolkat förut och ville verkligen inte börja nu, men kände mig tvungen Annars skulle jag säkert bara bryta ihop på de återstående lektionerna och då skulle allt fler reta mig; jag spelade upp vad folk skulle ha sagt till mig i mitt huvud;
”Kolla, gråtande Jennie!”
”Åh, lilla lipsill. Gå hem till dina föräldrar och gråt. Åh, juste, det kan du ju inte!”
”Ingen kommer någonsin gilla dig. Ingen!”
”Låt henne vara. Hon är en liten tönt som aldrig kommer uppnå något i henne liv. Låt hon leva sitt eget och se sig själv som misslyckad.”
Den sista meningen var Emma som sa. Jag mådde illa av att tänka på vad folk skulle säga. Flera skulle skratta, flera skulle viska, flera skulle göra saker och jag kunde inte göra ett skit som visade att jag inte ger mig.
Med ett ryck ställde jag mig upp på stadiga ben – med tårarna fortfarande rinnande ner för kinderna – och började gå mot skolans håll. Mina knytnävar spändes – det kändes som om mina händer snart skulle gå av.
Jag tänkte inte slippa lektioner på grund av dom, jag tänkte inte få kvarnsittning senare, jag tänkte inte göra mina fosterföräldrar besvikna nu när vi äntligen pratade. Mitt liv skulle få en ändring snart, det fick jag reda på igår. Idag skulle förändringen ske, idag skulle allting hända...
Lektionerna gick en efter en. Sista minuten slog och skolan slutade. Mina tankar hade varit helt avstängda hela tiden, vilket jag var väldigt stolt över. När jag var på väg mot skåpet hörde jag Emma, Emelie och Amy prata med varandra.
”Ska du till musikgruppen idag, Emma?” frågade de andra två i mun.
”Klart jag ska”, svarade hon självsäkert. ”Idag ska vi ju sjunga What makes you beautiful, klart jag inte tänker missa att sjunga den.” Dom gick iväg pratande.
Är dom med i musikgruppen...? tänkte jag medan jag såg efter dom. Det här lär bli intressant...
Idag på svensklektionen fick vi en svår uppgift. Vi ska skriva om någonting vi verkligen tycker om och sedan redovisa det för lärarn om en vecka. På en vecka måste jag komma någonting jag gillar, kanske älskar, och sedan redovisa för henne. Vad fan skulle man ta? Jag har aldrig gillat något speciellt i mitt liv. Det här var en väldigt svår uppgift som jag aldrig kommer kunna göra klart. Vad skulle jag ta?
Vid lunchen satt jag vid mitt egna lilla bord i hörnet. Det var pannkaka, en utav de få goda maträtterna i skolan. Jag petade lite i maten och såg ut över matsalen. Det var ofta såhär jag gjorde på lunchen; kollade på andra elever. Det kan verka lite... annorlunda, men om man satt själv och inte hade någon att prata med för att alla var såna idioter. Vad skulle du gjort då?
Jag tog en tugga av pannkakan och tuggade långsamt.
Jag ville vara som dom, kunna leva som dom gjorde. Men nu satt jag här som jag alltid gjorde, tänkte på vad jag skulle vilja göra istället för att göra det. Vad var det för fel på mig?
”Ska du till Emmas party i helgen?”
”Det kommer bli grymt!”
”Usch, jag hatar den här maten...”
”Titta inte, men jag tror Elias nyss log mot dig!”
Jag suckade. Alla pratade om någonting; de skrattade, log, såg surt på någon eller bara hade det bra. Alla pratade med någon. Alla förutom jag. Tårarna brände ännu en gång bakom ögonlocken. Jag ställde mig upp, tog brickan med den nästan orörda maten med mig och gick till disken för att lämna det. Med snabba steg gick jag ut från matsalen och ut till skolgården. Solen var inte framme och värmde. Jag fortsatte att gå tills jag kom in till skogen. Där inne hade jag en egen liten glänta där nästan inga brukade gå förbi. När jag kom fram till gläntan satte jag mig ner med knäna till hakan, la armarna omkring dom och la ner huvudet. Tårarna började rinna; jag orkade – jag ville inte – bry mig om det. Mitt liv var piss och kommer alltid vara så.
Allt fler och fler röster hördes ju längre tiden gick. Massor av skratt och rop; det hade blivit rast.
Jag kände inte att jag ville gå på några mer lektioner för dagen. Problemet var att jag aldrig någonsin hade skolkat förut och ville verkligen inte börja nu, men kände mig tvungen Annars skulle jag säkert bara bryta ihop på de återstående lektionerna och då skulle allt fler reta mig; jag spelade upp vad folk skulle ha sagt till mig i mitt huvud;
”Kolla, gråtande Jennie!”
”Åh, lilla lipsill. Gå hem till dina föräldrar och gråt. Åh, juste, det kan du ju inte!”
”Ingen kommer någonsin gilla dig. Ingen!”
”Låt henne vara. Hon är en liten tönt som aldrig kommer uppnå något i henne liv. Låt hon leva sitt eget och se sig själv som misslyckad.”
Den sista meningen var Emma som sa. Jag mådde illa av att tänka på vad folk skulle säga. Flera skulle skratta, flera skulle viska, flera skulle göra saker och jag kunde inte göra ett skit som visade att jag inte ger mig.
Med ett ryck ställde jag mig upp på stadiga ben – med tårarna fortfarande rinnande ner för kinderna – och började gå mot skolans håll. Mina knytnävar spändes – det kändes som om mina händer snart skulle gå av.
Jag tänkte inte slippa lektioner på grund av dom, jag tänkte inte få kvarnsittning senare, jag tänkte inte göra mina fosterföräldrar besvikna nu när vi äntligen pratade. Mitt liv skulle få en ändring snart, det fick jag reda på igår. Idag skulle förändringen ske, idag skulle allting hända...
Lektionerna gick en efter en. Sista minuten slog och skolan slutade. Mina tankar hade varit helt avstängda hela tiden, vilket jag var väldigt stolt över. När jag var på väg mot skåpet hörde jag Emma, Emelie och Amy prata med varandra.
”Ska du till musikgruppen idag, Emma?” frågade de andra två i mun.
”Klart jag ska”, svarade hon självsäkert. ”Idag ska vi ju sjunga What makes you beautiful, klart jag inte tänker missa att sjunga den.” Dom gick iväg pratande.
Är dom med i musikgruppen...? tänkte jag medan jag såg efter dom. Det här lär bli intressant...
Nu kom det ett till kapitel från ingenstans, WOW...! :O
Haha, nej men. Vad tycks? Skulle ut igår, men var med några kompisar, så kom ut idag istället.
Jennie har bestämt sig att förändra sitt liv en gång för alla. Den avskyvärda Emma är med i musikgruppen och nu kommer dom sjunga One Direction's What makes you beautiful. Vad tror ni händer...?
MED I NOVELLEN
Söker en-tre personer som vill vara med i min berättelse. Sugen på att försöka din lycka? Fyll bara i mallen nedan så har du chans att bli vald. Kommer lägga ut vid sju-tiden vem/vilka som vann... c:
* Namn (inte efternamnet);
* Utseende (ögonfärg, längd, hårfärg);
* Lite av eran personlighet;
* Vem ni helst skulle dejta i 1D (max två olika);
* Varför vill du vara med?;
* Namn (inte efternamnet);
* Utseende (ögonfärg, längd, hårfärg);
* Lite av eran personlighet;
* Vem ni helst skulle dejta i 1D (max två olika);
* Varför vill du vara med?;
Smash and Crash - Kapitel 4
En svart liten fläck syntes på taket. Mina ögon fokuserade utan anledning på den. Tankarna flög omkring i skallen tills allting bara blev en stor knut. Skulle jag gå med i gruppen? Vilka är egentligen med? Skulle man behöva sjunga? Jag kan inte ens sjunga!
Illamåendet hade gått över och Malin hade låtit mig vara själv på mitt rum för att ta mitt beslut. Jag hade ingen aning om hur jag skulle göra...
Jag satte mig på kanten av sängen och såg mot ut mot fönstret. Det har börjar blivit kväll; mörkret föll som en slöja över himlen. Små, ljusa stjärnor kom en efter en upp på himlen. Fönstret stod fortfarande öppet och en liten vind smet sig in och lekte med mitt hår innan den försvann.
Jag gillade inte att ta beslut och hade aldrig gjort det förut heller. Hela mitt liv vändes åt...
Vänta!
Var det den här vändningen jag väntat på? Skulle någonting fantastiskt hända snart? Vad skulle det kunna vara?
Mitt beslut var taget. Om mitt liv höll på att vändas, och någonting bra skulle hända, tänkte jag inte missa det. Aldrig i livet...
Morgonen efter låg jag inte kvar i sängen som jag alltid gjorde, utan skyndade mig upp för att göra mig klar till skolan. Jag ville bara att dagen skulle gå, se om någonting annorlunda hände. Jag hade funderat hela tiden på var förändringen kunde vara. Vad som skulle hända... Det var allt jag tänkte på just nu.
Jag drog på mig ett vitt linne och ljusblåa jeansbyxor, kammade håret lite snabbt, satte på mascara och sprang ner för trappen. Frukosten hoppar jag över idag, tänkte jag och tog på mig mina ytterkläder.
”Hej då!” ropade jag och sprang ut. Vanligtvis brukade jag ta bussen till skolan – och sedan gå hem – men idag gick jag. Nej vänta, sprang jag till skolan? Mina ben hann knappt med i alla fall.
Ibland var min hjärna som såhär; den kunde inte släppa saker utan att få det gjort. Idag var det en sån dag. Oturligt nog skulle jag prata eller tänka på det hela dagen; alltså inte kunna koncentrera mig alls. Jag gillade inte alls att vara sån. Det var liksom inte jag på något sett alls.
En smäll gjorde så jag föll till marken. En stor outhärdlig smärta spred sig i mitt huvud; det var som att ha krockat med en sten eller klippa. Jag blinkade några gånger och såg upp. Jag var åtminstone på skolan och flera elever var ute och pratade, så jag var i alla fall inte försenad.
”Vad gör du din idiot?” Jag kände igen rösten. Av alla elever på hela skolan, även lärare, lyckades jag springa in i Emma. Hon gned sig på huvudet hon med men öppnade nu ögonen och såg på mig med en iskall blick.
Det här bådar inte gott, tänkte jag panikslaget.
”Nu har jag en djävulsk huvudvärk”, sa hon med blicken i min. ”Allting är ditt fel Jennie, som alltid. Kan du inte försöka vara lite normal?”
Det sista ordet smärtade mer är huvudet. Den som borde bli mer normal med henne, men jag visste ändå att hon hade rätt. Jag var inte som hon, utstickande och glad. Jag var ledsen hela tiden, jag var tråkig.
”Okej, jag går”, sa hon irriterat och ställde sig upp. Hon hade fått ett stort blåmärke där hon nyss haft handen. ”Försök att hålla dig borta från mig idag. Jag har inte lust att krocka ihop igen.” Med dom orden gick hon iväg till skolgården där henne gäng satt på en bänk. Jag såg att flera pekade mot mig och att flera skrattade.
En sten föll i magen, jag började må illa igen. Mitt glada humör som funnits där för bara några minuter sedan var som bortblåsta. Jag kände inget glatt inuti mig nu. Ingenting. Emma kunde göra så man mådde illa med att bara se på en.
Plötsligt ville jag inte gå med i musikgruppen längre. Var det verkligen en så bra idé? Borde jag verkligen göra det? Vilka var med i gruppen?
Jag ställde mig upp på stela ben och borstade bort det lilla skräp som kommit på byxorna. Huvudet värkte mindre, men jag kände det fortfarande. Borde jag gå med i musikgruppen? Verkligen?
En svart liten fläck syntes på taket. Mina ögon fokuserade utan anledning på den. Tankarna flög omkring i skallen tills allting bara blev en stor knut. Skulle jag gå med i gruppen? Vilka är egentligen med? Skulle man behöva sjunga? Jag kan inte ens sjunga!
Illamåendet hade gått över och Malin hade låtit mig vara själv på mitt rum för att ta mitt beslut. Jag hade ingen aning om hur jag skulle göra...
Jag satte mig på kanten av sängen och såg mot ut mot fönstret. Det har börjar blivit kväll; mörkret föll som en slöja över himlen. Små, ljusa stjärnor kom en efter en upp på himlen. Fönstret stod fortfarande öppet och en liten vind smet sig in och lekte med mitt hår innan den försvann.
Jag gillade inte att ta beslut och hade aldrig gjort det förut heller. Hela mitt liv vändes åt...
Vänta!
Var det den här vändningen jag väntat på? Skulle någonting fantastiskt hända snart? Vad skulle det kunna vara?
Mitt beslut var taget. Om mitt liv höll på att vändas, och någonting bra skulle hända, tänkte jag inte missa det. Aldrig i livet...
----
Morgonen efter låg jag inte kvar i sängen som jag alltid gjorde, utan skyndade mig upp för att göra mig klar till skolan. Jag ville bara att dagen skulle gå, se om någonting annorlunda hände. Jag hade funderat hela tiden på var förändringen kunde vara. Vad som skulle hända... Det var allt jag tänkte på just nu.
Jag drog på mig ett vitt linne och ljusblåa jeansbyxor, kammade håret lite snabbt, satte på mascara och sprang ner för trappen. Frukosten hoppar jag över idag, tänkte jag och tog på mig mina ytterkläder.
”Hej då!” ropade jag och sprang ut. Vanligtvis brukade jag ta bussen till skolan – och sedan gå hem – men idag gick jag. Nej vänta, sprang jag till skolan? Mina ben hann knappt med i alla fall.
Ibland var min hjärna som såhär; den kunde inte släppa saker utan att få det gjort. Idag var det en sån dag. Oturligt nog skulle jag prata eller tänka på det hela dagen; alltså inte kunna koncentrera mig alls. Jag gillade inte alls att vara sån. Det var liksom inte jag på något sett alls.
En smäll gjorde så jag föll till marken. En stor outhärdlig smärta spred sig i mitt huvud; det var som att ha krockat med en sten eller klippa. Jag blinkade några gånger och såg upp. Jag var åtminstone på skolan och flera elever var ute och pratade, så jag var i alla fall inte försenad.
”Vad gör du din idiot?” Jag kände igen rösten. Av alla elever på hela skolan, även lärare, lyckades jag springa in i Emma. Hon gned sig på huvudet hon med men öppnade nu ögonen och såg på mig med en iskall blick.
Det här bådar inte gott, tänkte jag panikslaget.
”Nu har jag en djävulsk huvudvärk”, sa hon med blicken i min. ”Allting är ditt fel Jennie, som alltid. Kan du inte försöka vara lite normal?”
Det sista ordet smärtade mer är huvudet. Den som borde bli mer normal med henne, men jag visste ändå att hon hade rätt. Jag var inte som hon, utstickande och glad. Jag var ledsen hela tiden, jag var tråkig.
”Okej, jag går”, sa hon irriterat och ställde sig upp. Hon hade fått ett stort blåmärke där hon nyss haft handen. ”Försök att hålla dig borta från mig idag. Jag har inte lust att krocka ihop igen.” Med dom orden gick hon iväg till skolgården där henne gäng satt på en bänk. Jag såg att flera pekade mot mig och att flera skrattade.
En sten föll i magen, jag började må illa igen. Mitt glada humör som funnits där för bara några minuter sedan var som bortblåsta. Jag kände inget glatt inuti mig nu. Ingenting. Emma kunde göra så man mådde illa med att bara se på en.
Plötsligt ville jag inte gå med i musikgruppen längre. Var det verkligen en så bra idé? Borde jag verkligen göra det? Vilka var med i gruppen?
Jag ställde mig upp på stela ben och borstade bort det lilla skräp som kommit på byxorna. Huvudet värkte mindre, men jag kände det fortfarande. Borde jag gå med i musikgruppen? Verkligen?
Kapitel fyra ute nu då. Lite flummit inlägg kanske, men ja. Jennie tvivlar mycket på sig själv. Vill hon verkligen ut ur sin trygghet och in till en "främmande" värld? Hon är helt klart förvirrad. Många tankar cirkulerar runt i hennes värkade huvud...
Toabesök - Kapitel 3
Med ett ryck satte jag mig käpprakt upp i sängen. Ett ljud hade väckt mig från en drömlös sömn. Ljudet kom och försvann igen.
”Middag, Jennie!” Det var Malin som ropade, och tydligen hon som hade knackat.
”Jag kommer”, mumlade jag lågt, satte mig med benen mot golvet och sträckte på mig. Jag ville inte gå ner, ville inte sitta där och stirra på maten som jag allt oftare gjorde.
Jag ställde mig upp och sträckte på mig. Jag kastade en snabb blick mot fönstret, det stod öppet. Dagarna till sommarlovet verkade aldrig ta slut, som om allting spelades om och om igen...
”Kommer du?” Malin ropade igen.
Jag suckade och gick mot dörren för att öppnad den. Jag gillade inte att vara som en fånge i sitt eget hem. Eller ja, deras hem. Med slöa steg gick jag ner för trappen, till matbordet och satte mig tyst. Jag såg på maten; potatismos och köttbullar. Åtminstone något ätbart.
”Ska jag lägga upp åt dig?” frågade min låtsaspappa, Markus.
Jag suckade. ”Jag är ingen bebis. Hallå, syns inte det?” Mitt humör blev genast sämre. Jag tog sleven för moset, la en kluns på min tallrik och sträckte mig efter sleven till köttbullarna.
”Du Jennie?”
”Mm?” hummade jag och och la några köttbullar på tallriken.
”Du vet väl musikgruppen på skolan?”
Jag stelnade till och såg på Malin. Säg inte hon tänkte säga det jag tänkte på...
”Jag har hört dig spela mycket musik där uppe och anmälde dig till den gruppen.” Hon såg så stolt ut. Idiot, tänkte jag.
”Hade du aldrig tänkt på att fråga mig först?” Jag såg på henne, kände irritationen stiga för varje sekund. ”Det handlar liksom om mig, och du tänkte aldrig på att fråga just mig?”
”Men Jennie...”
”Sluta. Säg bara varför ni anmälde mig. Jag har ett bra liv, varför bryr ni er helt plötsligt?” Jag ville inte vara så taskig, men det var sant. Varför brydde dom sig helt plötsligt så mycket?
”Gumman...”
”Sluta kalla mig det! Jag är inte er riktiga dotter, okej?” Jag ställde mig så hastigt upp att stolen föll till golvet. ”Berätta bara varför ni gjorde det!”
Markus såg först på mig sedan på Malin; han verkade inte förstå någonting.
Malins blick gned ner på bordet; det syntes att hon var besviken. Hon suckade och mötte min argsinta blick. ”Jag tog med dig i gruppen för jag har hört dig spela musik och vet att du gillar det.” Hon gjorde en paus. Hennes röst var... lugn. Jag hade aldrig upplevt att hon verkligen ville hjälpa mig. Hon öppnade munnen för att säga något, men stängde den lika snabbt igen.
”Vill du verkligen hjälpa mig?” frågade jag lågt.
”Ja”, svarade Malin kort. ”Du är alltid uppe på ditt rum och lyssnar på din musik. Du låser alltid rummet. Hur ska vi kunna hjälpa dig när du inte låter oss förstå vad problemet var?”
Markus hostade jobbigt och ställde sig upp. ”Jag går till vardagsrummet så länge.” Han gick iväg.
Jag ville inte erkänna det - hade aldrig tänkt att göra det - men Malin var trevlig på något sätt. Hon var inte alls så som jag tänkt mig. Fastän vi pratat förut...
”Kommer du ge det en chans?” Malin såg på mig med en hoppfylld blick.
”Alltså... Jag vet faktiskt inte”, svarade jag – fortfarande chockad över vad som hänt.
”Om du inte vill kan jag dra in det. Jag ska inte tvinga dig till saker du inte vill göra. Det är ju trots allt ditt liv”, sa hon efter en stund. Gnistan i ögat försvann snabbt.
Jag svalde. ”Jag måste gå på toa.” Med snabba steg sprang jag in till badrummet och hukade mig över toan. Jag hade knappt ätit något idag, men ändå verkade det aldrig ta slut. Jag hatade att kräkas, det var äckligt...
Medan jag stod där, försökte få bort allt, kände jag en hand på min axel som rörde sig fram och tillbaka. Jag behövde inte vända på huvudet – och riskera att missa toan – för att förstå att det var Malin. Hon hade kommit efter mig, säkerligen orolig över hur jag mådde.
Plötsligt kände jag mig taskig. Borde jag gå med i gruppen för deras skull? Jag hatade att vara mig...
Nu är kapitel tre ute då. Vad tycks? Hon har ändrat sin uppfattning om Malin. Borde hon gå med i musikgruppen för att göra Markus och Malin glada? Eller borde hon låta det vara och fortsätta sitt eget liv som en ensamvarg...?
Det får ni reda på nästa kapitel!
Kommentera gärna c:
Med ett ryck satte jag mig käpprakt upp i sängen. Ett ljud hade väckt mig från en drömlös sömn. Ljudet kom och försvann igen.
”Middag, Jennie!” Det var Malin som ropade, och tydligen hon som hade knackat.
”Jag kommer”, mumlade jag lågt, satte mig med benen mot golvet och sträckte på mig. Jag ville inte gå ner, ville inte sitta där och stirra på maten som jag allt oftare gjorde.
Jag ställde mig upp och sträckte på mig. Jag kastade en snabb blick mot fönstret, det stod öppet. Dagarna till sommarlovet verkade aldrig ta slut, som om allting spelades om och om igen...
”Kommer du?” Malin ropade igen.
Jag suckade och gick mot dörren för att öppnad den. Jag gillade inte att vara som en fånge i sitt eget hem. Eller ja, deras hem. Med slöa steg gick jag ner för trappen, till matbordet och satte mig tyst. Jag såg på maten; potatismos och köttbullar. Åtminstone något ätbart.
”Ska jag lägga upp åt dig?” frågade min låtsaspappa, Markus.
Jag suckade. ”Jag är ingen bebis. Hallå, syns inte det?” Mitt humör blev genast sämre. Jag tog sleven för moset, la en kluns på min tallrik och sträckte mig efter sleven till köttbullarna.
”Du Jennie?”
”Mm?” hummade jag och och la några köttbullar på tallriken.
”Du vet väl musikgruppen på skolan?”
Jag stelnade till och såg på Malin. Säg inte hon tänkte säga det jag tänkte på...
”Jag har hört dig spela mycket musik där uppe och anmälde dig till den gruppen.” Hon såg så stolt ut. Idiot, tänkte jag.
”Hade du aldrig tänkt på att fråga mig först?” Jag såg på henne, kände irritationen stiga för varje sekund. ”Det handlar liksom om mig, och du tänkte aldrig på att fråga just mig?”
”Men Jennie...”
”Sluta. Säg bara varför ni anmälde mig. Jag har ett bra liv, varför bryr ni er helt plötsligt?” Jag ville inte vara så taskig, men det var sant. Varför brydde dom sig helt plötsligt så mycket?
”Gumman...”
”Sluta kalla mig det! Jag är inte er riktiga dotter, okej?” Jag ställde mig så hastigt upp att stolen föll till golvet. ”Berätta bara varför ni gjorde det!”
Markus såg först på mig sedan på Malin; han verkade inte förstå någonting.
Malins blick gned ner på bordet; det syntes att hon var besviken. Hon suckade och mötte min argsinta blick. ”Jag tog med dig i gruppen för jag har hört dig spela musik och vet att du gillar det.” Hon gjorde en paus. Hennes röst var... lugn. Jag hade aldrig upplevt att hon verkligen ville hjälpa mig. Hon öppnade munnen för att säga något, men stängde den lika snabbt igen.
”Vill du verkligen hjälpa mig?” frågade jag lågt.
”Ja”, svarade Malin kort. ”Du är alltid uppe på ditt rum och lyssnar på din musik. Du låser alltid rummet. Hur ska vi kunna hjälpa dig när du inte låter oss förstå vad problemet var?”
Markus hostade jobbigt och ställde sig upp. ”Jag går till vardagsrummet så länge.” Han gick iväg.
Jag ville inte erkänna det - hade aldrig tänkt att göra det - men Malin var trevlig på något sätt. Hon var inte alls så som jag tänkt mig. Fastän vi pratat förut...
”Kommer du ge det en chans?” Malin såg på mig med en hoppfylld blick.
”Alltså... Jag vet faktiskt inte”, svarade jag – fortfarande chockad över vad som hänt.
”Om du inte vill kan jag dra in det. Jag ska inte tvinga dig till saker du inte vill göra. Det är ju trots allt ditt liv”, sa hon efter en stund. Gnistan i ögat försvann snabbt.
Jag svalde. ”Jag måste gå på toa.” Med snabba steg sprang jag in till badrummet och hukade mig över toan. Jag hade knappt ätit något idag, men ändå verkade det aldrig ta slut. Jag hatade att kräkas, det var äckligt...
Medan jag stod där, försökte få bort allt, kände jag en hand på min axel som rörde sig fram och tillbaka. Jag behövde inte vända på huvudet – och riskera att missa toan – för att förstå att det var Malin. Hon hade kommit efter mig, säkerligen orolig över hur jag mådde.
Plötsligt kände jag mig taskig. Borde jag gå med i gruppen för deras skull? Jag hatade att vara mig..
Simple Man - Kapitel 2
Hela skoldagen fortsatte i samma mönster som alltid; eleverna försökte förolämpa mig, lärarna ignorerade mig, jag mådde mer och mer illa enda till skoldagen var slut.
På vägen hem mötte jag allt fler grupper av elever från min skola, eller till och med någon annan. Alla försökte prata med mig, säga elaka saker, men jag ignorerade dom. Jag ville inte vara med, dom skulle inte vinna. Inte i mitt liv.
Solen sken och inte ett moln syntes till på himlen. Det var en vanlig tisdag i juni. Juni... Det betydde att skolan snart slutade för terminen och jag skulle slippa umgås med... idioterna. Ett litet leende spred sig på mina läppar. Alla lov var min livräddare, det gav mig alltid nytt hopp om att mitt liv skulle förändras. Än hade inget hänt, men någon gång skulle det bli så. Jag kände det.
Medan jag gick och funderade i min egna lilla värld upptäckte jag aldrig att en grupp elever följde efter mig. När jag till slut hörde alla fotstegen såg jag mig om. Det var Emmas grupp. Efter henne kom alla hennes knähundar, både killar och tjejer. Det var dom få personerna som Emma godkänt och tyckt dom var värdig nog att vara i henne lilla ”familj”.
”Är du på väg hem?”, frågade Emma på ett retsamt sätt.
Jag var tyst. Jag hade lärt mig att det inte var någon idé med att säga något emot. Egentligen hade jag velat säga något i stil med; Jag hade tänkt leta upp dig och säga vilka fina kläder du har idag. Det påminner mig om en gammal tants kläder. Men var inte orolig, du är fulare än så. Men tyvärr så höll jag tyst.
”Ursäkta, vad sa du Jennie? Jag hör ingenting.” Emma la armarna i kors över bröstet. Hennes push-up bh syntes. ”Gå till lekparken där du hör hemma. Du kommer inte högre än blöjåldern, inse fakta. Tönt.” Med dom orden vände hon på klacken med ett hånfullt flin på läpparna och gick iväg. Hela gruppen började fnissa och skratta.
Jag. Hatar. Henne!
Argsint vände jag mig och tog snabbare steg mot mitt hus. Jag orkade inte med världen. Över tusen gånger hade jag övervägt att ta självmord, men var skulle det tjäna till? De skulle få som de ville och jag tänkte inte ge dom den glada stunden.
Med ett ryck öppnade jag ytterdörren till huset och gick in. Jag slängde av mig min jeansjacka och sparkade av mig skorna.
”Är det du gumman?”
”Jag är inte din dotter!” skrek jag och gick upp för trappan.
”Jennie, kom ner hit och prata.” Det var min låtsasmamma som pratade, Malin.
Steg hördes efter mig och jag såg mig om. Malin kom efter mig.
”Vad vill du?” frågade jag irriterat, men fortsatte att gå upp.
”Kan du inte stanna och prata en stund?” frågade hon bedjande. ”Du är alltid uppe på ditt rum så vi har aldrig haft tid att prata riktigt. Med tiden har du blivit allt mer arg och sur. Har du problem i skolan, gumman?”
Jag ignorerade det sista ordet. ”Jag mår bra”, svarade jag så lugnt jag kunde, ”men skulle må ännu bättre om ni kunde låta mig vara på mitt rum. Okej? Tack.” Jag öppnade dörren till mitt rum, gick in och smällde dörren efter mig. Jag vred om nyckeln som var instoppad i låset. Klick! Dörren var nu låst.
Flera knackningar på varandra hördes på dörren. ”Öppna, Jennie. Det ä uppenbart att du...” resten av orden dränktes av ljudet från min CD-spelare.
Jag höjde ljudet lite till så ingenting hördes, inte ens mina egna tankar. Med en trött rörelse la jag mig i sängen och blundade. Mina tankar försvann för en stund, medan jag försökte att koncentrera mig på att inte gråta. Livet kunde vara svårt ibland, men för mig var det alltid. Jag hade aldrig haft tur i någonting. Varför var livet så orättvist? Jag hade inte gjort någonting fel, men ändå fick jagd et här som straff.
Mina öron lyssnade till ljudet av musiken. En utav ShineDown's låtar spelades; Simple Man. Jag älskade bandet, älskade låtarna. Jag hade alltid haft en stor kärlek till lugn och betydande musik, som deras. Jag kände hur lusten att gråta och tankarna försvann. Allting blev till slut svart...
Hela skoldagen fortsatte i samma mönster som alltid; eleverna försökte förolämpa mig, lärarna ignorerade mig, jag mådde mer och mer illa enda till skoldagen var slut.
På vägen hem mötte jag allt fler grupper av elever från min skola, eller till och med någon annan. Alla försökte prata med mig, säga elaka saker, men jag ignorerade dom. Jag ville inte vara med, dom skulle inte vinna. Inte i mitt liv.
Solen sken och inte ett moln syntes till på himlen. Det var en vanlig tisdag i juni. Juni... Det betydde att skolan snart slutade för terminen och jag skulle slippa umgås med... idioterna. Ett litet leende spred sig på mina läppar. Alla lov var min livräddare, det gav mig alltid nytt hopp om att mitt liv skulle förändras. Än hade inget hänt, men någon gång skulle det bli så. Jag kände det.
Medan jag gick och funderade i min egna lilla värld upptäckte jag aldrig att en grupp elever följde efter mig. När jag till slut hörde alla fotstegen såg jag mig om. Det var Emmas grupp. Efter henne kom alla hennes knähundar, både killar och tjejer. Det var dom få personerna som Emma godkänt och tyckt dom var värdig nog att vara i henne lilla ”familj”.
”Är du på väg hem?”, frågade Emma på ett retsamt sätt.
Jag var tyst. Jag hade lärt mig att det inte var någon idé med att säga något emot. Egentligen hade jag velat säga något i stil med; Jag hade tänkt leta upp dig och säga vilka fina kläder du har idag. Det påminner mig om en gammal tants kläder. Men var inte orolig, du är fulare än så. Men tyvärr så höll jag tyst.
”Ursäkta, vad sa du Jennie? Jag hör ingenting.” Emma la armarna i kors över bröstet. Hennes push-up bh syntes. ”Gå till lekparken där du hör hemma. Du kommer inte högre än blöjåldern, inse fakta. Tönt.” Med dom orden vände hon på klacken med ett hånfullt flin på läpparna och gick iväg. Hela gruppen började fnissa och skratta.
Jag. Hatar. Henne!
Argsint vände jag mig och tog snabbare steg mot mitt hus. Jag orkade inte med världen. Över tusen gånger hade jag övervägt att ta självmord, men var skulle det tjäna till? De skulle få som de ville och jag tänkte inte ge dom den glada stunden.
Med ett ryck öppnade jag ytterdörren till huset och gick in. Jag slängde av mig min jeansjacka och sparkade av mig skorna.
”Är det du gumman?”
”Jag är inte din dotter!” skrek jag och gick upp för trappan.
”Jennie, kom ner hit och prata.” Det var min låtsasmamma som pratade, Malin.
Steg hördes efter mig och jag såg mig om. Malin kom efter mig.
”Vad vill du?” frågade jag irriterat, men fortsatte att gå upp.
”Kan du inte stanna och prata en stund?” frågade hon bedjande. ”Du är alltid uppe på ditt rum så vi har aldrig haft tid att prata riktigt. Med tiden har du blivit allt mer arg och sur. Har du problem i skolan, gumman?”
Jag ignorerade det sista ordet. ”Jag mår bra”, svarade jag så lugnt jag kunde, ”men skulle må ännu bättre om ni kunde låta mig vara på mitt rum. Okej? Tack.” Jag öppnade dörren till mitt rum, gick in och smällde dörren efter mig. Jag vred om nyckeln som var instoppad i låset. Klick! Dörren var nu låst.
Flera knackningar på varandra hördes på dörren. ”Öppna, Jennie. Det ä uppenbart att du...” resten av orden dränktes av ljudet från min CD-spelare.
Jag höjde ljudet lite till så ingenting hördes, inte ens mina egna tankar. Med en trött rörelse la jag mig i sängen och blundade. Mina tankar försvann för en stund, medan jag försökte att koncentrera mig på att inte gråta. Livet kunde vara svårt ibland, men för mig var det alltid. Jag hade aldrig haft tur i någonting. Varför var livet så orättvist? Jag hade inte gjort någonting fel, men ändå fick jag det här som straff.
Mina öron lyssnade till ljudet av musiken. En utav ShineDown's låtar spelades; Simple Man. Jag älskade bandet, älskade låtarna. Jag hade alltid haft en stor kärlek till lugn och betydande musik, som deras. Jag kände hur lusten att gråta och tankarna försvann. Allting blev till slut svart...
Ny del ute :)
Skulle kommit ut tidigare om inte mamma tvingat mig att hjälpa till i trädgården. Håller på med del tre, så håll utkik! ;)
